Var tionde pojke har ADHD - men bara sex av tio elever med NPF blir behöriga till gymnasiet

Den tydligaste mätaren på hur ADHD-diagnoserna har spridit sig är hur många som hämtar ut ADHD-läkemedel på recept. Socialstyrelsens läkemedelsregister täcker hela befolkningen och sträcker sig tillbaka till 2006 ^[4]. På två decennier har förskrivningen exploderat: bland kvinnor har antalet patienter per 1 000 invånare gått från 0,9 år 2006 till 25,8 år 2025 - en ökning på nästan 28 gånger ^[4]. Bland män har den elvafaldigats, från 2,4 till 26,6 ^[4]. Att man vanligtvis medicinerar för symtom snarare än för att bara ha en diagnos gör att läkemedelssiffrorna underskattar det totala antalet diagnostiserade - alla som fått diagnos får inte medicin.

Ökningstakten har dessutom accelererat de senaste fem åren. Bland kvinnor har antalet som fått ADHD-läkemedel ökat med drygt 130 procent sedan 2019, bland män med drygt 75 procent ^[4]. En stor del av ökningen sker i alla åldrar, men bland barn är nivåerna högst: 2025 hämtade 5,2 procent av pojkarna och 3,4 procent av flickorna 0-17 år ut ett ADHD-läkemedel ^[4].

Själva diagnoserna följer samma mönster. När Socialstyrelsen kombinerar patientregistret (specialistvården) med läkemedelsregistret hade 10,5 procent av pojkarna och 6,0 procent av flickorna 0-17 år en ADHD-diagnos 2022 - en ökning med 50 procent sedan 2019 enligt en rapport från 2023, och läkemedelsdata pekar på att uppgången har fortsatt även 2023-2025 ^[1][4]. För autism visade motsvarande sammanställning 4,7 procent bland pojkar och 2,5 procent bland flickor 2023 ^[2]. De nivåerna är höga i ett internationellt perspektiv - internationella skattningar för autism ligger typiskt kring 1-3 procent ^[2].

Pojkar är fortfarande betydligt oftare diagnostiserade än flickor, både med ADHD och med autism - deras nivå är ungefär dubbelt så hög i absoluta tal. Men den relativa ökningen är störst bland flickor, som startade från en mycket lägre nivå. Region Stockholms centrum för epidemiologi (CES) har följt utvecklingen i länet sedan 2011 med hjälp av Region Stockholms vårddata ^[5]. Under 2023 fick 5,1 procent av alla barn 0-17 år i Stockholms län vård för ADHD - för flickor är det en sexfaldig ökning sedan 2011, för pojkar en trefaldig ^[5].

Uppdelat på ålder blir bilden ännu tydligare. Bland 13-17-åringarna i Stockholm hade under 2023 11,9 procent av pojkarna och 9,6 procent av flickorna en ADHD-diagnos ^[5]. I åldrarna 0-12 år var motsvarande andelar mycket lägre - 3,7 procent av pojkarna och 1,6 procent av flickorna ^[5].

Autism ökar också snabbast bland flickor: sedan 2011 har flickors autismprevalens i Stockholm femfaldigats, pojkars trefaldigats ^[5]. Nu (2023) har 2,9 procent av pojkarna och 1,5 procent av flickorna 0-17 år i länet en autismdiagnos ^[5].

Att prevalensen ökar så snabbt är ingen ny hemlighet inom vården. Socialstyrelsen, forskare och den nya riksdagsrapporten pekar samstämmigt på flera samverkande orsaker snarare än en verklig epidemi:

• Fler söker och får utredning. Bara i Stockholms län gjordes 8 550 neuropsykiatriska utredningar 2023 ^[5]. Utredningskapaciteten har byggts ut kraftigt inom både barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och barn- och ungdomsmedicinska mottagningar ^[5].
• Diagnoskriterierna har breddats. DSM-5 från 2013 utvidgade autismspektrat och tog bort Asperger som separat diagnos, vilket gjorde att fler barn faller inom kriteriet ^[5].
• Ökad medvetenhet. Kliniker, föräldrar och skolpersonal känner igen symptomen bättre än förr, och stigmat att söka utredning har minskat ^[3][5].
• Flickor har varit underdiagnostiserade. Att flickor tidigare missades i utredningarna förklarar en stor del av deras snabbare ökning nu ^[3].

Geografiska skillnader stärker bilden av att det handlar om diagnostisk praxis, inte epidemiologi. Andelen pojkar 0-19 år med ADHD-diagnos i patientregistret varierar mellan 1,3 och 5,2 procent beroende på län, och en tidigare studie visade 12 gånger så hög ADHD-läkemedelsförskrivning i vissa kommuner jämfört med andra ^[5]. Skåne och Västra Götaland underrapporterar dessutom kraftigt till patientregistret, så de nationella nivåerna underskattar de faktiska diagnosandelarna där ^[5].

Internationell forskning pekar samtidigt på att den underliggande förekomsten av ADHD-symtom bland barn inte har ökat på tre decennier ^[3]. Det är sannolikheten att få en diagnos som har ökat - inte hur många som är sjuka ^[3].

Skolverkets ordinarie statistik redovisar inte skolresultat uppdelat på NPF-diagnos - dels därför att skolan inte har ett register över elevers medicinska diagnoser, dels därför att en sådan koppling förutsätter samkörning med Socialstyrelsens register. Den koppling som saknats i den offentliga statistiken har nu gjorts i en riksdagsrapport från 2026 ^[3]. Den bygger på samtliga cirka 587 000 elever som avslutade årskurs 9 läsåren 2019/20 till 2023/24, matchade mot patient- och läkemedelsregistret ^[3]. 13,5 procent av eleverna hade en NPF-diagnos - alltså ADHD, autism eller båda - vilket motsvarar cirka 80 000 elever i studien ^[3].

Skillnaderna i skolresultat är stora. Läsåret 2023/24 var det bara 62,4 procent av NPF-eleverna som klarade behörigheten till ett yrkesprogram - jämfört med 87,2 procent av eleverna utan NPF-diagnos ^[3]. För det högskoleförberedande spåret var motsvarande andelar 58,3 procent respektive 86,4 procent ^[3].

Meritvärdet - grundskolans betygssnitt - visar samma gap. NPF-eleverna hade i genomsnitt 169,6 poäng, elever utan NPF 237,3 poäng ^[3]. Skillnaden i kärnämnena är särskilt stark: nästan var tredje NPF-elev fick underkänt i matematik och drygt var femte i svenska ^[3].

Riksdagsrapporten är den första nationella källan som mäter utvecklingen över tid för just NPF-elevers skolresultat, och den täcker fem läsår. Trenden går åt fel håll. NPF-elevernas genomsnittliga meritvärde sjönk från 177,4 poäng läsåret 2020/21 till 169,6 poäng 2023/24 ^[3]. Bland elever utan NPF gick meritvärdet också ned, men bara marginellt - från 241,6 till 237,3 poäng ^[3].

Den grupp som tappat mest är flickor med NPF. Deras genomsnittliga meritvärde föll med 16,4 poäng under de fem läsåren, och andelen som blir behöriga till gymnasiets yrkesprogram sjönk från 70,4 procent (2019/20) till 61,8 procent (2023/24) - ett tapp på 8,6 procentenheter ^[3]. Bland pojkar med NPF sjönk andelen med 2,8 procentenheter under samma period (65,6 procent till 62,8 procent) ^[3]. I början av perioden var flickorna med NPF oftare behöriga än pojkarna med NPF - i slutet av perioden är förhållandet det omvända ^[3].

En möjlig förklaring, som Skoglund m.fl. har visat i en registerstudie 2024, är att flickor med ADHD ofta får sin diagnos och behandling senare än pojkar och oftare drabbas av samtidig ångest och nedstämdhet ^[3]. Men den mekanismen är inte ny och kan inte förklara den negativa utvecklingen bara de senaste åren.

För läsåret 2024/25 - som RFR13 inte täcker - har Skolverket rapporterat att 84,1 procent av alla niondeklassare blev behöriga till yrkesprogram, en marginell ökning jämfört med 2023/24 ^[8]. NPF-uppdelning för det läsåret finns dock inte publicerad ännu ^[3].

Behörigheten är bara första steget - nästa fråga är hur många som faktiskt tar en gymnasieexamen. Där finns ingen nationell registerkopplad tidsserie, men den så kallade Stockholm Youth Cohort (registerdata från Region Stockholm) ger den bästa bilden. En uppföljningsstudie 2024 följde 242 308 elever, varav 3 918 med autism utan intellektuell funktionsnedsättning ^[6]. Vid 20 års ålder hade 68 procent av de autistiska eleverna fullföljt gymnasiet, jämfört med 91 procent av eleverna utan autism ^[6].

Sannolikheten att inte fullfölja gymnasiet var nästan fem gånger så hög för autistiska elever som för övriga ^[6]. Flickor med autism drabbades hårdare relativt jämnåriga flickor än pojkar gjorde relativt jämnåriga pojkar - sannolikheten var drygt tre gånger så hög ^[6]. Kombinationen autism och ADHD var särskilt tung, och autistiska flickor med båda diagnoserna hade sju gånger så hög sannolikhet att inte fullfölja som elever utan diagnos ^[6].

En tidigare studie från samma forskargrupp visade motsvarande gap redan vid grundskolans slut: 57 procent av de autistiska eleverna var behöriga till gymnasiet vid 16 år, jämfört med 86 procent av övriga - men vid 20 år hade siffran för de autistiska eleverna ökat till 66 procent, alltså en viss ikapp-hämtning över tid ^[7].

Frågan om hur diagnoserna och skolresultaten hänger ihop är alltså inte helt kartlagd, och några saker är värda att hålla i minne när man läser siffrorna:

• Diagnos är inte samma sak som sjukdom. Både ADHD- och autismdiagnos ställs efter en utredning som bygger på beteende och symptom - inte på ett biologiskt test. Det gör att förändringar i utredningskapacitet, kriterier och kliniska bedömningar syns direkt i statistiken.
• Källorna mäter olika saker. De nationella siffrorna 10,5 procent (pojkar) och 6,0 procent (flickor) räknar alla som någon gång har haft en diagnoskod i patientregistret eller hämtat ut ett ADHD-läkemedel. Stockholm-siffran 5,1 procent gäller något annat - hur många barn som fick vård för ADHD just under året 2023. Båda måtten är korrekta men mäter inte samma sak. Patientregistret räknar bara specialistvård med läkarkontakt - inte primärvården. Läkemedelsregistret räknar bara utlämnade recept. Skåne och Västra Götaland underrapporterar dessutom kraftigt till patientregistret ^[1][5].
• NPF-specifika skolresultat finns bara från 2019/20. Ingen registerkoppling sträcker sig längre tillbaka nationellt, så vi kan säga att gapet har ökat de senaste fem åren - men inte hur det har utvecklats över hela 20-årsperioden. Skolverket har begärt att få publicera sådan statistik löpande, men det förutsätter registerkoppling som det inte finns beslut om ^[3].
• Autism och ADHD överlappar. Riksdagsrapportens NPF-grupp är barn med ADHD, autism eller båda. Ungefär hälften av eleverna med autism har också ADHD, och kombinationen ger lägst behörighet och examen ^[6][3].
• Att prevalensen ökar behöver inte betyda att fler barn är sjuka. För ADHD är forskningens slutsats tydlig: den faktiska förekomsten av symtom har inte ökat de senaste tre decennierna - det är sannolikheten att få en diagnos som har ökat. För autism är bilden mer öppen; en del av ökningen kan spegla verkligt ökad förekomst utöver breddade kriterier och bättre igenkänning ^[3].