Sveriges offentliga skuld är 35 % av BNP 2025 - mindre än halva EU-snittet på 82 %

Sverige och EU startade ganska nära varandra i mitten av 90-talet ^[1]. Efter den svenska bankkrisen låg skulden på 68,8 procent av BNP 1995 - i praktiken samma nivå som euroområdets 71,7 procent ^[1]. Sedan gled vägarna isär. Sverige sänkte skulden med nära 30 procentenheter på tolv år, från 68,8 procent (1995) till en botten på 39,3 procent 2007, medan euroområdet knappt rörde sig ^[1].

När finanskrisen slog till 2008 vidgades gapet dramatiskt ^[1]. Euroländerna behövde rädda banker och senare rädda varandra: Grekland, Irland, Portugal och Spanien fick alla stödpaket från EU och IMF, och euroområdets skuld sköt från 65,9 procent 2007 till 92,9 procent 2014 ^[1][11]. Sverige rörde sig från 39 till 46 procent under samma period - en försiktig svängning från en mycket lägre startpunkt ^[1].

Inför pandemin 2019 hade Sverige tryckt ner skulden till 36,0 procent, medan euroområdet fortfarande låg på 83,6 procent ^[1]. Pandemin lyfte båda, men olika mycket: Sverige toppade på 40,5 procent 2020, euroområdet på 96,5 procent samma år ^[1]. Efter pandemin fortsatte Sverige nedåt till 32,2 procent 2023 - den lägsta nivån sedan Eurostats mätningar började 1995 ^[1]. Sedan dess har trenden vänt uppåt, till 35,1 procent 2025 och 34,9 procent i det första kvartalet 2026 ^[1][2].

Bilden bland de fem jämförelseländerna 2025 ser ut så här ^[1]:

• Danmark: 27,9 procent - lägst av alla. Danskarna har sänkt sin skuld ännu snabbare än Sverige och ligger nu 7 procentenheter under ^[1].
• Sverige: 35,1 procent - nätt och jämnt inom det svenska skuldankaret på 35 procent ^[4].
• Tyskland: 63,5 procent - klart under EU-snittet men tydligt över Sverige ^[1]. Tysklands "skuldbroms" i grundlagen har inte lyckats trycka ner skulden till svenska nivåer.
• Finland: 88,5 procent - den överlägset största ökningen bland de fem ^[1]. Finländsk skuld har vuxit från 65,3 procent 2019 till 88,5 procent 2025, ett lyft på drygt 23 procentenheter på sex år ^[1]. Svag tillväxt, försvarsutgifter och åldrande befolkning drar upp.
• Frankrike: 115,6 procent - en av EU:s snabbast växande skulder ^[1]. Frankrike hade ett av EU:s största budgetunderskott 2024 och har inte lyckats vända kurvan ^[1].
• Italien: 137,1 procent - EU:s näst största skuld (efter Grekland) ^[1]. Under hela 30-årsperioden 1995-2025 har italiensk skuld legat över 100 procent av BNP ^[1][11].

Grafen visar att gapet mellan Sverige och Frankrike/Italien har vidgats år efter år: Sverige sänkte skulden med 33,7 procentenheter 1995-2025 medan Italien ökade sin med 18,0 procentenheter ^[1]. Från att ha legat 50 procentenheter under Italien 1995 ligger Sverige nu 102 procentenheter under ^[1].

Det korta svaret: Sverige lärde sig av 90-talskrisen och byggde upp ett unikt regelverk som tvingar politikerna att amortera i goda tider ^[7]. Det står på tre ben ^[7]:

Budgetlagen (1996) samlade hela statens ekonomi i en och samma budget - tidigare kunde utgifter döljas utanför boken. Utgiftstaket (1997) låser den totala utgiftsnivån tre år i förväg; vill man höja en post någonstans måste den finansieras med besparingar någon annanstans ^[7]. Överskottsmålet (2000) krävde att den offentliga sektorn skulle gå med ett genomsnittligt överskott på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel, sänkt till en tredjedels procent från 2019 ^[7]. Regeringens egen skrivelse konstaterar att sparandet i genomsnitt varit positivt sedan 2000, och att den offentliga nettoförmögenheten gick från -30 procent till drygt +20 procent av BNP fram till 2016 ^[7].

Skuldankaret (2019) är det senaste tillskottet: en explicit riktlinje att Maastrichtskulden ska ligga på 35 procent av BNP på medellång sikt, med en toleransmarginal på ±5 procentenheter ^[4][5]. Överskrids det intervallet ska regeringen skriva till riksdagen och förklara sig. Det är alltså skulden vid ankaret - inte över eller under - som är det uttalade målet.

Utöver ramverket har Sverige undvikit två saker som lyft EU-snittet: statliga bankräddningspaket under finanskrisen (svenska banker klarade sig med eget kapital) och euroområdets krisstöd 2010-2012 ^[11]. Sverige stod utanför både euron och räddningsfonden ESM.

En djupare drivkraft är sedan 1990-talskrisens direkta erfarenhet av en skuld som skenade mot 90 procent av BNP på fyra år. Det parlamentariska stöd ramverket har haft - regelverket har överlevt fyra regeringsskiften - beror mycket på att både Socialdemokraterna (Persson, Åsbrink) och de borgerliga alliansregeringarna byggde vidare på det ^[8].

Sedan bottennoteringen 2023 (32,2 procent) har svenska skulden stigit med 2,9 procentenheter till 35,1 procent 2025 ^[1]. Trenden är uppåtvänd - fortfarande inom skuldankarets toleransband ^[4][5]. Tre saker driver kurvan:

Försvarsupprustningen. Försvarsutgifterna har lyfts från cirka 1,3 procent av BNP 2022 till ca 2,5 procent 2025, med sikte på 3-4 procent till 2030 ^[5]. En stor del lånefinansieras. I april 2025 föreslog regeringen ett tillfälligt avsteg från det kommande balansmålet fram till 2034 för att kunna finansiera upprustningen med lån ^[5]. Finanspolitiska rådet höll inte med: "Rådets grundsyn är att permanenta ökningar av utgifter inte ska lånefinansieras" ^[5].

Riksbankens förluster. Riksbanken redovisade 80,7 miljarder kronor i förlust för 2022 när räntorna steg och obligationsportföljens värde föll ^[12]. Riksdagen beslutade 2024 om ett kapitaltillskott på 25 miljarder kronor. Finansutskottet konstaterar rakt ut att tillskottet "påverkar statens finanser genom att den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld ökar permanent med samma belopp" ^[9].

Svag tillväxt. BNP växte bara 1,0 procent 2024 ^[5]. En långsam nämnare drar upp skuld/BNP-kvoten även om skulden själv står stilla.

Samtidigt föreslår SOU 2024:76 att överskottsmålet på 1/3 procent ersätts av ett rent balansmål från 1 januari 2027 ^[8]. Motivet är att ramverket har gjort sitt jobb: skulden har sänkts så pass att målet kan lättas något. Om riksdagen antar förslaget bedöms den offentliga bruttoskulden hamna på drygt 35 procent 2034 - alltså i praktiken vid skuldankaret ^[8].

En viktig fotnot: när svenska medier skriver "statsskuld" och internationella jämförelser talar om debt-to-GDP menar man ofta olika saker.

Statsskulden i strikt bemärkelse är Riksgäldens skuld - alltså bara staten som juridisk enhet. Vid slutet av juli 2026 uppgick den till 1 265 miljarder kronor ^[6].

Maastrichtskulden - som används i alla EU-jämförelser - är den offentliga förvaltningens konsoliderade bruttoskuld och inkluderar även kommuner, regioner och ålderspensionssystemet, med inbördes lån och AP-fondernas statsobligationsinnehav borträknade ^[4]. Det är denna som ligger på 35,1 procent av BNP 2025 och som stäms av mot skuldankaret ^[3][4].

Skillnaden är dubbelt så stor som man kan tro: Sveriges Maastrichtskuld är ungefär dubbelt så stor som Riksgäldens rena statsskuld, eftersom kommunerna och pensionssystemet också har skulder på kapitalmarknaden. När man jämför med Tyskland, Frankrike eller Italien är det alltid Maastrichtmåttet som gäller - därför är det den siffran som används i den här artikeln.