Sveriges flotta har krympt kraftigt sedan 1990 - från 12 till 4 ubåtar, Tyskland är regionens marinjätte

Vid ingången av 1990 hade den svenska flottan tolv ubåtar i tjänst - fem av Sjöormen-klass, tre av Näcken-klass och fyra nya av Västergötland-klass ^[1]. På ytan bestod stridsdelen av två korvetter av Stockholm-klass, två nya Göteborg-korvetter som levererades under året, tolv robotbåtar av Norrköping-klass och sexton patrullbåtar av Hugin-klass. Ovanpå detta fanns kustartilleriet som eget vapenslag med tunga pjäser och egna örlogsfartyg. Marinen var uppbyggd för att möta en storskalig sovjetisk landstigning i skärgården.

Idag ser bilden helt annorlunda ut. Sveriges marin har 2026 fyra aktiva ubåtar - tre av Gotland-klass och en av Södermanland-klass ^[3][8]. Ytstridsflottan består av fem Visby-korvetter, två uppgraderade korvetter av Gävle-klass (tidigare Göteborg-klass) och två fartyg av Stockholm-klass som omklassificerades till patrullfartyg 2015 ^[8]. Minröjningsförmågan bärs av fem Koster-fartyg och två röjdykarfartyg av Spårö-klass. Huvuddelen av kustartilleriet upplöstes 30 juni 2000 och ersattes av den betydligt mindre Amfibiekåren; de sista regementena i Karlskrona och på Gotland avvecklades i oktober samma år ^[2].

De stora robotbåtsförbanden, ryggraden i kustförsvarsmarinen, är helt borta. Norrköping-klassens sista fartyg avvecklades 2005 efter 33 år i tjänst ^[9]. Hugin-patrullbåtarna avvecklades gradvis 1995-2008 - flertalet togs ur tjänst 1995-2001 och de sista fyra formellt avvecklades 2008 ^[10].

Denna genomgång omfattar stridande örlogsfartyg. Hjälp-, lednings- och skolfartyg som HMS Carlskrona samt Kustbevakningens fartyg räknas inte in.

Nedskärningen skedde i tre stora steg. Försvarsbeslutet 2000 (proposition 1999/2000:30, ofta kallat "Det nya försvaret") avvecklade kustartilleriet, reducerade ubåtsvapnet från nio till fem operativa båtar och tog sex Norrköping-robotbåtar ur organisationen ^[2]. Riksdagen konstaterade att invasionshotet var borta och att försvaret skulle omvandlas till ett insatsförsvar.

Försvarsbeslutet 2004 (proposition 2004/05:5, "Vårt framtida försvar") gick ännu längre ^[11]. Andra och tredje ytstridsflottiljen samt fjärde minkrigsflottiljen lades ned. Ostkustens och Sydkustens marinbaser avvecklades - från 1 januari 2005 fanns bara en svensk örlogsbas kvar, Marinbasen i Karlskrona ^[11]. Två Västergötland-ubåtar såldes till Singapore samma år.

Försvarsbeslutet 2009 (proposition 2008/09:140, "Ett användbart försvar") fastställde slutmålet efter nedskärningsvågen: fyra ubåtar, fem Visby-korvetter, två Göteborg-korvetter och fem Koster-minröjningsfartyg ^[3]. Den strukturen står sig i grunden ännu 2026 ^[3].

Bakgrunden var att försvarsanslaget som andel av BNP föll från 2,5 procent 1990 till strax över 1 procent i mitten av 2010-talet - kalla krigets marin försvann helt enkelt när det inte längre fanns pengar att driva den ^[12].

Med åtta länder som gränsar till Östersjön och nio nationella mariner att jämföra blir bilden brokig - och alla länder har olika inriktning på sin flotta. Bland Natoländerna kring Östersjön är tyska marinen i särklass störst, men den är en global marin och bara en mindre del av fartygen är stationerade i Östersjön vid en given tidpunkt. Totalt har Tyskland sex ubåtar av Type 212A, elva fregatter (fyra av F123 Brandenburg, tre av F124 Sachsen och fyra av F125 Baden-Württemberg) och fem korvetter av K130 Braunschweig med ytterligare fem under leverans ^[4][13].

Polen har på pappret Östersjöns näst största Nato-flotta räknat i antal skrov, men fartygsbeståndet är åldrat. Landets enda ubåt, ORP Orzeł av sovjetisk Kilo-klass, drabbades av allvarligt motorhaveri i november 2025 ^[5]. De två Oliver Hazard Perry-fregatterna är amerikanska överskott från 1980-talet, och tre Orkan-korvetter samt en nyare korvett av MEKO A-100 (ORP Ślązak) kompletterar ytstridsflottan ^[5]. Polen bygger nu tre nya Miecznik-fregatter med leverans 2029-2031 och har beställt tre svenska A26-ubåtar med slutleverans 2038 ^[5][7][14].

Danmark saknar helt ubåtar sedan avvecklingen 2004 men har en havsgående ytstridsflotta med tre Iver Huitfeldt-fregatter (6 645 ton) och två Absalon-fregatter (6 600 ton) ^[15]. Danska fregatter deltar i Nato-operationer långt utanför Östersjön, inklusive antipiratuppdrag utanför Somalia.

Finland saknar också ubåtsförmåga - unikt bland de större Östersjönationerna. Finska marinen har två minläggare av Hämeenmaa-klass, fyra moderniserade Hamina-raketsnabbas och tre nyare Katanpää-minröjningsfartyg. Fyra tunga korvetter av Pohjanmaa-klass (4 300 ton) byggs nu och levereras 2027-2029 ^[16].

Estland, Lettland och Litauen har inga stora ytstridsfartyg och inga ubåtar alls. Deras mariner består av minröjningsfartyg och patrullbåtar; Estland är särskilt fokuserat på minjaktsförmåga inom NATO ^[17].

En rak antalsjämförelse mellan Östersjöländernas mariner är vilseledande, eftersom fartygsklasserna kan skilja sig kraftigt i storlek trots samma beteckning. En Visby-korvett väger cirka 640 ton fullastad; en tysk F125 Baden-Württemberg-fregatt väger 7 200 ton - alltså mer än elva gånger så mycket ^[18]. Iver Huitfeldt-fregatterna är i klassen 6 645 ton och kan bära 32 luftvärnsrobotar av typen Standard Missile-2 ^[15].

De finska Pohjanmaa-fartygen, som är under bygge och kallas "korvetter", är 4 300 ton - i storleksklassen fregatt enligt internationell praxis ^[16]. Även gränsen mellan patrullbåt, robotbåt och korvett är oskarp. NATO klassificerar fartyg efter deplacement, beväpning och operativ räckvidd snarare än efter det nationella namnet, vilket gör att en jämförelse på antal skrov måste kompletteras med en jämförelse på tonnage och operativ förmåga.

Sverige, Finland, Polen och de baltiska staterna har historiskt haft kustförsvarsmariner byggda för hemmavatten. Danmark och Tyskland är havsgående mariner som deltar i globala uppdrag. Även om Danmark och Tyskland ligger vid Östersjön är deras stora fregatter inte konstruerade för trång skärgårdskrigföring utan för öppet hav.

En annan invändning mot att bara räkna skrov är personalfrågan: ett fartyg som inte kan bemannas är inte operativt. Både svenska och tyska marinen har flaggat för brist på sjömän som en flaskhals för hur många fartyg som faktiskt kan gå till sjöss samtidigt.

Fartygsdata i den här artikeln bygger på Wikipedia-artiklar per fartygsklass, som i sin tur hänvisar till IISS Military Balance och Jane's Fighting Ships. De svenska historiska talen är sammansatta ur försvarspropositionerna (1999/2000:30, 2008/09:140 och 2020/21:30) och sekundära militärhistoriska källor ^[2][3][22].

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 och Sveriges Natoanslutning den 7 mars 2024 har vänt kursen ^[19]. Regeringen fattade den 19 maj 2026 beslut om att förhandla med Frankrike om fyra fregatter av franska Frégate de Défense et d'Intervention (FDI), som i Sverige får beteckningen Luleå-klass ^[6]. Kontraktet undertecknades den 31 augusti 2026 ^[6]. Fartygen ska levereras 2030-2034 och kostar sammantaget cirka 47 miljarder kronor ^[6][20][24].

Detta är första gången på över ett halvt sekel som Sverige beställer riktiga fregatter - de sista svenska jagarna avvecklades i början av 1980-talet. Luleå-klassen väger cirka 4 460 ton, alltså sju gånger så mycket som en Visby-korvett, och får både vertikala missilrör för luftvärnsroboten Aster och betydligt större räckvidd.

Parallellt byggs två nya ubåtar av A26 Blekinge-klass. HMS Blekinge levereras enligt uppdaterat schema 2031 och HMS Skåne 2033, till en fast kostnad på cirka 25 miljarder kronor ^[21]. Sverige beslutade 2020 också att behålla en femte ubåt i krigsorganisationen istället för fyra - HMS Halland avvecklades inte som ursprungligen planerat ^[22].

Även exporten börjar rulla. Polen signerade den 29 juni 2026 ett avtal om att köpa tre A26-ubåtar från Saab för 47 miljarder kronor, med slutleverans 2038. Som brygga får Polen leasa svenska HMS Södermanland från cirka 2027 till 2032. Under de åren har Sverige tillfälligt bara tre aktiva ubåtar innan A26-leveranserna börjar ^[7].

Rysslands baltiska flotta baseras i Kaliningrad och Kronstadt utanför S:t Petersburg och räknar formellt cirka 75 fartyg. Där finns två dieselelektriska Kilo-ubåtar permanent tilldelade, ungefär 30 stridsfartyg och 25 patrull- och minröjningsfartyg ^[23].

Invasionen av Ukraina har försvagat flottans slagkraft påtagligt. Tre av fyra stora amfibiefartyg har omdirigerats till Svarta havet för Ukrainaoperationer, och minst ett har skadats allvarligt. Nya fregatter har inte tillförts baltiska flottan på flera år.

Samtidigt har Östersjöns strategiska geografi förändrats fundamentalt: sedan Sverige och Finland anslöt sig till NATO är alla länder runt Östersjön, med undantag för de ryska hamnstäderna i Kaliningrad och kring S:t Petersburg, medlemmar i alliansen. Östersjön är i praktiken ett Nato-innanhav, vilket förändrar den operativa kalkylen för både Sveriges egen marin och för hur de nya Luleå-fregatterna och A26-ubåtarna kommer att användas.