Sveriges bistånd faller till 0,79 procent av BNI - Norge nu ensamt kvar över enprocentsmålet

Under 2024 föll Sveriges officiella utvecklingsbistånd (ODA) från 0,93 till 0,79 procent av BNI - ett fall på 15 procent på ett år ^[1]. Sist Sverige låg lägre var 2004, då nivån var 0,78 procent ^[1]. I absoluta tal handlade det om 52,9 miljarder kronor netto, enligt siffror i budgetpropositionen för 2026 ^[3].

Fallet gör att Sverige nu är längre från enprocentsmålet än vad landet varit på över två decennier. Trots minskningen ligger Sverige fortfarande högt internationellt: i EU-jämförelsen som Eurostat publicerar för 2024 ger Sverige den näst största andelen av BNI - efter Luxemburg, som ligger på 1,00 procent - och följs av Danmark och Tyskland ^[1].

En viktig reservation: den historiska toppen 2015 på 1,40 procent förklaras till stor del av att kostnader för asylsökande i Sverige det första året får räknas som bistånd enligt OECD:s DAC-regler ^[1]. När flyktingmottagandet minskade kraftigt efter 2015 föll också "biståndet" på papperet - utan att en enda krona nödvändigtvis försvann från fattiga länder ^[1]. Det gör att jämförelser över tid ska tolkas försiktigt: den verkliga förändringen är mindre dramatisk än enskilda toppar och dalar visar. 2024 uppgick asylavräkningarna till 1,37 miljarder kronor - motsvarande 2,6 procent av biståndet - så dagens 0,79 procent är till största delen "riktigt" utvecklingsbistånd ^[3].

Det svenska enprocentsmålet ska inte förväxlas med det internationellt överenskomna biståndsmålet. FN:s generalförsamling antog redan 1970, i resolution 2626 (XXV), att industriländerna bör ge minst 0,7 procent av BNI i bistånd - samma nivå är i dag inskriven som delmål 17.2 i FN:s hållbarhetsagenda ^[13]. Sveriges 0,79 procent för 2024 innebär alltså att landet - trots årets fall - fortfarande överstiger FN:s biståndsmål ^[1]. Regeringens egen budgetproposition för 2026 konstaterar också uttryckligen att biståndsvolymen "överstiger FN:s mål om 0,7 procent av BNI" ^[3].

Skillnaden ändrar hur nedgången bör tolkas: enprocentsmålet var en svensk skärpning ovanpå det internationella åtagandet, inte det internationellt förhandlade taket. Enligt Norges OECD-delegation nådde 2025 endast fyra länder över hela DAC-kretsen upp till FN:s 0,7-procentsmål: Norge, Luxemburg, Sverige och Danmark ^[2]. Sverige tillhör alltså fortfarande den lilla klubb som lever upp till det internationellt överenskomna åtagandet - även efter årets fall.

Sverige anslöt sig till FN:s biståndsmål 1968 och uppfyllde enprocentsmålet första gången under budgetåret 1975/76 ^[8]. I ett halvsekel var procentmålet den bärande principen för svensk biståndspolitik och något som alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna officiellt stod bakom.

I oktober 2022 avskaffade den tillträdande Tidöregeringen målet formellt ^[9]. Det ersattes av en treårig biståndsram i kronor - frikopplad från BNI-utvecklingen ^[9]. I höstbudgeten 2024 aviserade regeringen och Sverigedemokraterna en ytterligare sänkning: från cirka 56 till 53 miljarder kronor per år från och med 2026 ^[10].

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) har försvarat linjen med att "Sverige förblir ett av världens mest generösa biståndsländer även med den här sänkningen" ^[10]. Motståndare inom bland annat Centerpartiet och Miljöpartiet har hållit fast vid enprocentsmålet i sina skuggbudgetar inför riksdagsvalet den 13 september 2026 ^[10].

Norge har blivit den nya biståndssupermakten. Med 1,02 procent av BNI 2024 var Norge det enda landet i världen som översteg 1-procentsgränsen, och samma bild återkommer i OECD:s preliminära siffror för 2025 där Norge ligger på 1,03 procent ^[2][11].

Danmark, som en gång var ett föregångsland med över 1 procent i början av 2000-talet, låg 2024 på 0,72 procent - en långsam nedtrappning över två decennier ^[4]. Finland har aldrig nått mer än 0,59 procent under 2000-talet och ligger nu på 0,47 procent ^[5]. Tyskland - EU:s största givare räknat i miljarder - gav 0,68 procent av BNI 2024, en tydlig nedgång från toppen på 0,85 procent 2022 ^[6].

EU-snittet ligger på 0,50 procent, vilket innebär att Sverige fortfarande ger 60 procent mer per BNI-krona än det genomsnittliga EU-landet ^[7]. Men förhållandet till Norge har kastats om: 2020 låg Sverige 0,03 procentenheter över Norge (1,14 mot 1,11 procent av BNI); 2024 ligger Norge i stället 0,23 procentenheter över Sverige (1,02 mot 0,79 procent) ^[1].

OECD:s preliminära siffror för 2025 visar samtidigt att det globala biståndet från givarländerna föll med 23,1 procent - från 215,1 till 174,3 miljarder dollar - vilket är den största årliga minskningen som någonsin registrerats i ODA-statistiken ^[11]. USA stod ensamt för tre fjärdedelar av nedgången med en minskning på 57 procent, och Tyskland blev därför för första gången världens största biståndsgivare räknat i dollar ^[11].

Sveriges egen ODA/BNI-andel steg preliminärt till 0,85 procent 2025, delvis eftersom nya utbetalningar till Ukraina räknades in ^[11]. Det innebär att Sverige klättrar i den internationella rankingen - inte för att biståndet ökar dramatiskt, utan för att andra länder skär snabbare. OECD prognostiserar ytterligare 5,8 procents fall i det globala biståndet för 2026 ^[11].

Enligt regeringens egen redovisning i budgetpropositionen för 2026 var Sverige tredje största biståndsgivare bland OECD-DAC-länderna räknat i andel av BNI 2024 ^[3]. Ukraina är sedan 2023 största mottagarland för Sida-hanterat bistånd med 3,2 miljarder kronor - av totalt 26,1 miljarder som Sida ansvarade för under 2024 ^[12].