Stöldbrott klaras upp i 6 av 100 fall - BRÅ bekräftar: folk slutar anmäla

Av alla stöld- och tillgreppsbrott som polisen handlade under 2025 personuppklarades exakt 6 procent ^[1] - samma nivå som 2016. Uppklaringsprocenten mäter andelen handlagda brott där en person registreras som skäligen misstänkt. 69 procent av stöldbrotten skrevs av direkt, utan att en utredning ens inleddes ^[1].

För skadegörelsebrott - klotter, krossade rutor, vandalism mot bilar och busskurer - är bilden ännu mörkare. Under 2024 direktavskrevs 90 procent av brotten utan utredning, och personuppklaringsprocenten låg på 1 procent ^[2]. Under 2025 steg siffran marginellt till 2 procent ^[1]. Inget av detta är nytt: uppklaringstalen för egendomsbrott har legat i botten under hela det senaste decenniet.

Till jämförelse: samtliga brott uppklaras till 13 procent och brott mot person till 9 procent ^[1]. Det är alltså de brott som drabbar flest i vardagen - den stulna cykeln, det vandaliserade fordonet, det inbrutna förvaringsskåpet - som löses i lägst grad.

Trots dessa siffror visar Nationella trygghetsundersökningen (NTU) en paradox: förtroendet för polisen stiger och nådde rekordnivå 2025 ^[3]. Andelen som uppger ganska eller mycket stort förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete uppgick till 62 procent - upp från 42 procent 2017 och 46 procent 2007 ^[3].

Men NTU gör en viktig åtskillnad. Förtroendet för att polisen behandlar brottsutsatta på ett bra sätt är påtagligt lägre: 49 procent 2025, upp från 38 procent 2017 ^[3]. Det handlar om två skilda dimensioner - att som myndighet uppfattas professionell, och att i praktiken hjälpa den som drabbats av ett konkret brott.

Det är också viktigt att förstå vad uppklaringsprocenten inte mäter. Definitionen är teknisk: andelen handlagda brott med registrerad misstänkt. Den berättar ingenting om hur lång tid utredningen tog, huruvida offret fick någon återkoppling eller om ärendet lades ned efter att misstanken konstaterats.

I juni 2026 publicerade BRÅ en rapport om varför brott inte polisanmäls ^[4]. Det vanligaste skälet bland dem som inte gjort en anmälan: det känns meningslöst - polisen kan ändå inte göra något ^[4]. I en BRÅ-rapport om brott på landsbygden från 2025 formulerar en polis mekanismen: "Det är nästan att de ska ha skett ett mord för att man ska höra av sig, om det inte är en stöld och man behöver ha ut försäkringspengar." ^[5] Det tyder på att anmälningar i stor utsträckning drivs av försäkringsbehov - inte av förhoppningar om lagföring.

Anmälda stöldbrott i Sverige har minskat med 39 procent sedan 2016, från 503 542 till 305 219 under 2025 ^[6]. Minskningen är delvis äkta: NTU visar att den självrapporterade utsattheten för fickstöld sjönk från 3,1 procent av befolkningen 2016 till 1,3 procent 2024 ^[3]. Men nedgången i anmälda brott är brantare än nedgången i faktisk utsatthet - och BRÅ:s forskning pekar på att den rationella slutsatsen bland brottsoffer förstärker glappet: när 94 av 100 stöldbrott inte löses, och 98 av 100 skadegörelsefall aldrig utreds, sjunker incitamenten att kontakta polisen ^[1].