Skolsegregationen har fördubblats sedan 1998 - friskolan lockar högutbildades barn dubbelt så ofta

När friskolereformen genomfördes 1992 gick knappt en procent av grundskoleeleverna i en fristående skola ^[5]. På bara tio år hade andelen mångdubblats - läsåret 2002/03 var den 5,5 procent, och 2010/11 uppe i tolv procent ^[5]. Tillväxten har fortsatt, men saktat in det senaste decenniet: läsåret 2016/17 var 15 procent av grundskoleeleverna i en fristående skola, andelen nådde en topp på 17 procent 2024/25 och landade på 16 procent läsåret 2025/26 ^[4].

I absoluta tal går närmare 180 000 av landets knappt 1,1 miljoner grundskoleelever i en skola med enskild huvudman i dag ^[4]. Antalet fristående skolenheter är 795 ^[4] - att jämföra med 164 stycken 1993/94 ^[5].

Andelen är ännu högre i årskurs 9, där ungdomarna oftare byter skola ^[1]. Där har andelen elever i fristående skola ökat från 1,7 procent (1998) till 20,8 procent (2024) ^[1].

På kommunala grundskolor har 65 procent av eleverna minst en förälder med eftergymnasial utbildning ^[4]. På fristående skolor är motsvarande andel 75 procent - en skillnad på tio procentenheter ^[4]. Speglat i den andra änden är andelen elever vars föräldrar högst har gymnasieutbildning 29 procent på kommunala skolor och 21 procent på fristående; för förgymnasialt utbildade föräldrar är siffrorna 5 respektive 3 procent ^[4].

Skolverket skriver rakt ut i sin senaste rapport: "Skolenheter med enskild huvudman har en högre andel elever med föräldrar med lång eftergymnasial utbildning" ^[4].

Skillnaden syns också i andelen nyanlända elever. Av landets grundskoleelever är 2,5 procent nyinvandrade läsåret 2025/26 ^[4]. De är inte jämnt fördelade mellan huvudmännen: Skolverket beskriver att skolor som redan hade elever med låga betyg tog emot fler asylsökande under 2015-16, och att skillnaderna i meritvärde mellan skolor blir större om fristående skolor räknas med - fristående skolor tog med andra ord emot färre nyanlända ^[1].

Den tydligaste dokumentationen av skillnaden efter föräldrars utbildning kommer från en forskarstudie vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) ^[2]. Bland niondeklassare 2009 valde 13,7 procent av de vars föräldrar hade en utbildningslängd över medianen en fristående skola ^[2]. Bland dem vars föräldrar låg under medianen var motsvarande andel 7,1 procent ^[2]. Det är nästan dubbelt så vanligt att välja fristående skola om man har högutbildade föräldrar. Siffrorna är från 2009 och någon lika finkalibrerad forskarstudie på färska data finns inte publicerad - men de indirekta beläggen talar för att skillnaden består: i dagens sammansättning har fristående skolor tio procentenheter fler elever med eftergymnasialt utbildade föräldrar (75 mot 65 procent) ^[4].

Samma mönster syns på inkomstsidan: 12,3 procent av eleverna med föräldrainkomst över medianen gick i fristående skola, jämfört med 8,8 procent bland dem under medianen ^[2].

Långtidsutredningen 2019 fördjupade bilden ^[3]. Räknar man ihop dem som väljer fristående skola med dem som väljer en annan kommunal skola än den anvisade landar totalen på 28 procent av niondeklassarna som väljer bort den närmaste kommunala skolan - och rapporten noterar att det "sannolikt är en underskattning av andelen som aktivt väljer skola" ^[3].

En viktig nyans: skillnaden efter föräldrars utbildning gäller framför allt valet till fristående skolor. Långtidsutredningen visar att elever med starka förutsättningar (förväntade betyg över medianen) har ungefär dubbelt så hög sannolikhet att gå i fristående skola jämfört med elever med svaga förutsättningar - och att den socioekonomiska sorteringen är starkare än sorteringen efter elevens egna tidigare skolresultat ^[3].

För val till en annan kommunal skola än den anvisade är bilden en annan. Där ligger oddskvoten under 1 under hela den studerade perioden - det innebär att elever med starka förutsättningar är något mindre benägna att välja en annan kommunal skola än övriga elever ^[3]. Skolverket sammanfattar samma slutsats: val mellan kommunala skolor bidrar generellt inte till ökad skolsegregation - det gör däremot val till fristående skolor ^[1].

Sammanfattat: mer eller mindre lika många familjer i alla grupper gör aktiva val inom den kommunala sektorn. Men när det gäller det stora och växande friskolevalet är barn till högutbildade tydligt överrepresenterade.

Skolverket mäter skolsegregation som skillnaden i elevsammansättning mellan skolor - ett index där ett värde nära noll betyder att alla skolor har ungefär samma elevmix, och ett högre värde att eleverna är ojämnt fördelade. Mätt så har skolsegregationen nästan fördubblats sedan slutet av 1990-talet: från runt 10 procent förklarad variation 1998 till en topp på cirka 20 procent 2015 ^[1]. Sedan dess har den planat ut på ungefär 19 procent ^[1].

Men hur mycket beror det på var barnen bor - och hur mycket på att familjer aktivt väljer skola? Skolverket är precis med formuleringen: cirka 75 procent av ökningen mellan 1998 och 2024 förklaras av att boendesegregationen har vuxit, och 25 procent av skolvalet ^[1]. Proportionerna stämmer väl med Långtidsutredningens tidigare analys ^[3].

Det är alltså inte 25 procent av dagens nivå på skolsegregationen som beror på skolvalet, utan 25 procent av den ökning på ungefär nio-tio procentenheter som skett sedan 1998 ^[1]. Nivån 1998 - runt tio procent - drevs i praktiken helt av boendesegregation ^[1]. Skillnaden mellan hur mycket skolorna respektive bostadsområdena har glidit isär över tid tillskrivs skolvalet, och där är det främst valet till fristående skola som spelar roll ^[1]. En engångshöjning i mätningen runt 2015 hänger också ihop med att det stora antalet nyanlända elever inledningsvis placerades ojämnt mellan skolor och kommuner ^[1].

En brasklapp: forskningen är inte helt enig om hur mycket av friskoleeffekten som är orsak till segregationen och hur mycket som är en spegling av att fristående skolor etablerats där det ändå fanns socioekonomiska skillnader. Skolverket är också försiktigt i sitt eget språk: värdena i analysen är "goda uppskattningar" snarare än exakta beskrivningar av verkligheten ^[1].

Skolverkets mått mäter inte antalet svenskfödda i en klass eller andelen "utländsk bakgrund" utan hur mycket eleverna skiljer sig åt mellan skolor på ett sammanvägt förutsättningsindex, byggt av föräldrarnas utbildning, migrationsbakgrund, ålder vid invandring, kön och några fler variabler ^[1]. Ett värde nära noll betyder att alla skolor har ungefär samma elevmix. Att värdet inte var noll ens 1998 innebär att viss segregation alltid har funnits - den drevs då i praktiken helt av boendesegregation ^[1].

En invändning som är värd att göra: mätningen tar inte hänsyn till skillnader mellan skolor som inte fångas av registervariablerna. Skolverket noterar självt att en del av det som ser ut som stabila skolskillnader i resultat efter 2016 kan handla om sortering på egenskaper som inte finns i registren, snarare än om ojämn undervisningskvalitet ^[1].

En annan är regional: segregationen är som väntat störst i storstadsregioner och deras pendlingskommuner, lägre i större städer och lägst i mindre tätorter och på landsbygd. Utvecklingen över tid ser dock likartad ut oavsett kommuntyp ^[1]. Med andra ord är den nationella siffran ett genomsnitt över mycket olika verkligheter.

Slutligen: bilden i grundskolan gäller inte automatiskt gymnasieskolan. Långtidsutredningens analys av fristående gymnasier visar att sorteringen efter elevförutsättningar där är svagare, och ibland till och med omvänd - starka elever är inte överrepresenterade på fristående högskoleförberedande program utan har varit något underrepresenterade på senare år ^[3]. På yrkesprogrammen finns en tydligare positiv sortering till fristående skolor, men inte lika markant som i grundskolan ^[3]. Frågan om vilka som väljer fristående är alltså inte en och samma sak för grundskola och gymnasium.