Säpo räknade en sjufaldig ökning av våldsbejakande extremister mellan 2010 och 2017 - sedan slutade myndigheten offentliggöra siffror

Säpo har bara två gånger på 2000-talet offentliggjort konkreta uppskattningar av hur många personer som ingår i de tre miljöer myndigheten följer: en gång 2010 och en gång 2017 ^[1][2]. Däremellan och därefter finns inga publicerade siffror. Det är en viktig ram runt hela jämförelsen: vi talar inte om en tidsserie med årliga mätvärden, utan om två stillbilder med sju års mellanrum.

Stillbilden 2010 kommer från Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige från december samma år ^[1]. Där räknade myndigheten in personer som deltagit i eller stött våldsbejakande islamism sedan 2009 - som rest till träningsläger i Somalia, Pakistan eller Afghanistan, eller spridit jihadbudskap på nätet ^[1]. Bilden av vit makt-miljön och den autonoma vänstermiljön den gången kommer från samma tidsperiod men presenterades först 2017, när Säpo använde 2010 som jämförelseår för den nya, uppskrivna totalen ^[1].

Stillbilden 2017 offentliggjordes av dåvarande Säpo-chefen Anders Thornberg under Almedalsveckan i Visby den 3 juli det året ^[1]. Hans exakta ord var: "Vi pratar om ungefär 3 000 personer, av dem är drygt 2 000 våldbejakande islamistiska extremister" ^[1]. Resterande 600-700 personer beskrevs som fördelade mellan vit makt-miljön och den autonoma vänstermiljön, utan en exakt uppdelning ^[1][2].

Den dramatiska förändringen ligger i den islamistiska miljön. Från ungefär 200 personer 2010 till drygt 2 000 personer 2017 - en tiodubbling ^[1]. Thornberg pekade själv ut IS-propagandan som den drivande kraften, kopplad till kriget i Syrien och Irak ^[1].

Mellan de två mätpunkterna finns en delrapportering som konkretiserar utvecklingen: Försvarshögskolan kartlade fram till september 2016 267 personer som rest från Sverige till konfliktområdet i Syrien och Irak ^[3]. Säpos egen bedömning låg i samma härad - myndigheten uppgav i februari 2017 att omkring 300 personer rest från Sverige mellan 2012 och 2016 och att ungefär hälften kommit tillbaka ^[3]. Utresorna är alltså en delförklaring till uppskrivningen, men bara en delförklaring: mönstret involverar också rekrytering på hemmaplan, ökad aktivitet i digitala miljöer och en bredare krets sympatisörer.

Att uppskrivningen inte enbart handlar om att fler blivit våldsbejakande utan också om vem Säpo räknar in har lyfts av flera bedömare, och det är en poäng vi återkommer till nedan.

För de två andra miljöerna är källunderlaget tunnare. Enligt Säpos 2010-bedömning fanns cirka 100 personer i vit makt-miljön och cirka 100 i den autonoma vänstermiljön ^[1]. 2017 slog Thornberg ihop dem: 600-700 personer sammantaget, vilket är en fyra-sjufaldig ökning från 2010 för de två miljöerna som helhet - men Säpo redovisade aldrig officiellt en uppdelning ^[1][2].

Parallellt med Säpos officiella hållning har annan forskning gett en mer konkret bild. Forskare vid Institutet för framtidsstudier gjorde 2018 en registerstudie där de kartlade personer skäligen misstänkta för brott i de olika extremistmiljöerna, och kom fram till att den våldsbejakande högerextrema miljön var betydligt större än den autonoma vänsterextrema - grovt räknat ungefär dubbelt så många personer ^[4]. Metoden är dock trängre än Säpos: den räknar bara personer som förekommer i polis- och Säpo-register som skäligen misstänkta för brott, och forskarna själva betonar att mörkertalet sannolikt är stort.

Även Expo, som följer den rasideologiska miljön noga, har publicerat siffror som kompletterar bilden. I december 2016 identifierade Expo 159 namngivna aktivister i den svenska delen av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) - en delmängd av vit makt-miljön ^[5]. Sedan dess har Expo årligen redovisat aktiviteter, inte individer: antalet dokumenterade aktiviteter i den rasideologiska miljön föll från 3 938 år 2018 till 1 245 år 2024, samtidigt som antalet aktiva grupper 2024 var det högsta sedan Expo började mäta 2008 ^[6][7]. Rörelsen har alltså fragmenterats snarare än försvunnit.

För den autonoma vänstermiljön är den offentliga siffervärlden ännu tunnare - efter 2010-uppskattningen finns inga separata numeriska uppskattningar från Säpo alls ^[1].

Efter Almedalen 2017 har Säkerhetspolisen inte offentliggjort någon ny sifferuppskattning av miljöernas storlek ^[8]. Myndighetens årsböcker och lägesbilder 2018-2026 beskriver hoten kvalitativt: vilken typ av aktörer som är mest aktiva, vilka mål de riktar sig mot, hur digitala miljöer förändrar radikaliseringen ^[8]. Antalet personer är borta ur redovisningen.

Säpo har inte publicerat någon formell motivering till skiftet. Två förklaringar är rimliga - och båda handlar mer om att siffrorna var missvisande än om att verkligheten skulle vara okänd för myndigheten. Den ena är operativ: en detaljerad publik siffra över hur många personer man följer säger något om Säpos egen kapacitet, vilket är känslig information. Den andra är metodisk: definitionen av "våldsbejakande extremist" är så bred att en enda siffra döljer mer än den visar.

Centret mot våldsbejakande extremism (CVE), som startade 2018 vid Brottsförebyggande rådet, publicerar inga egna antalsuppskattningar utan hänvisar till Säpo ^[8]. Inte heller de nationella samordnarna mot våldsbejakande extremism har uppdaterat 2017 års bild med nya tal ^[1][2].

Säpo definierar våldsbejakande extremism som individer eller grupper som förespråkar, främjar eller utövar våld, hot eller allvarlig brottslighet för att förändra samhällsordningen. Nyckelordet är "förespråkar": tröskeln är avsevärt lägre än att faktiskt utöva våld. Det innebär att miljöuppskattningar räknar in sympatisörer och stödjare tillsammans med aktivt farliga individer.

Just därför är siffrorna svåra att jämföra över tid. Brottsförebyggande rådet uppgav i rapporten Våldsam politisk extremism 2009 att vit makt-miljön och den autonoma miljön sammantaget sannolikt bestod av "ett par tusen aktivister" ^[9] - alltså betydligt fler än de sammanlagt 200 personer Säpo räknade in i de två miljöerna ett år senare. Det handlar inte om att miljöerna krympt över en natt, utan om att räkningen mätte olika saker: Brå fångade en bred sympatisörskrets, Säpo en snävare kärna av aktivt bevakade personer.

Samma problem finns i uppskrivningen 2010-2017 ^[1][2]. En del av tiodubblingen av den islamistiska miljön reflekterar en genuin tillväxt - driven av IS, av Syrien-resenärerna och av rekrytering på hemmaplan. En del reflekterar också att Säpo efter 2010 lade betydligt mer resurser på att kartlägga just denna miljö, vilket i sig gör att fler personer identifieras ^[1]. Och en del reflekterar sannolikt att myndigheten breddade vilken krets som räknades in - Säpos 2010-rapport avgränsade sig till personer aktiva sedan 2009, medan 2017-räkningen tycks ha använt ett bredare fönster ^[1]. Utan att Säpo publicerat sin metod kan man inte säga exakt hur stor del som är vilken.

Den generella metodkritiken finns även från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som konstaterat att forskningen på området lider av vagt definierade centrala begrepp och att det gör jämförelser mellan länder och år svårbedömda ^[10].

Även om siffrorna över miljöernas storlek är osäkra är den ojämna dödssiffran under perioden entydig. Två attentat på svensk mark under perioden kan kopplas till våldsbejakande islamism. Den 11 december 2010 utlöste Taimour Abdulwahab en självmordsbomb på Drottninggatan i Stockholm ^[11]. Han själv dog, två förbipasserande skadades men ingen annan dödades - detonationen misslyckades tekniskt ^[11]. Den 7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem människor genom att köra en lastbil in i folkmassan på samma gata ^[12]. Akilov dömdes den 7 juni 2018 av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för terroristbrott och mord ^[11][12].

Från den högerextrema miljön kommer skolattacken i Trollhättan den 22 oktober 2015, där Anton Lundin Pettersson dödade tre personer med utländsk bakgrund vid Kronans skola ^[13]. Gärningsmannen var aktiv på högerextrema webbplatser och polisen klassade dåden som rasistiskt motiverade ^[13].

I Sverige står den autonoma vänstermiljön inte bakom något dödligt attentat under perioden 2010-2026. Miljön har förekommit i Säpos bevakning för sabotage, politiskt motiverat våld och sammandrabbningar med högerextrema grupper - men den dödliga terrorn har uteblivit. Det är också en delförklaring till att myndigheten prioriterar den lägre än de två andra miljöerna i dagens lägesbild.

Efter attentatsvågen och koranbränningarna höjde Säpo terrorhotnivån till 4 ("högt hot") på den femgradiga skalan i augusti 2023 ^[14]. Den 23 maj 2025 sänktes nivån tillbaka till 3 ("förhöjt hot"), vilket är den grundnivå Sverige levt med sedan 2010 ^[15]. Säkerhetspolischef Charlotte von Essen motiverade sänkningen med att den propaganda som pekat ut Sverige som ett islamfientligt land "under en tid mattats av" ^[15].

Säpos senaste lägesbild för 2025-2026 fastslår att det främsta attentatshotet fortsatt kommer från våldsbejakande islamism och våldsbejakande högerextremism, i form av ensamagerande individer eller mindre grupper som slår till mot lättillgängliga mål med enkla medel ^[8]. Den autonoma vänstern nämns knappt.

En ny observation från Säpo och CVE är att de tre miljöerna inte längre är så tydligt avgränsade som klassificeringen antyder: unga radikaliseras via spelplattformar och slutna forum och kan röra sig mellan högerextrema nätverk, IS-material och konspirationsteorier utan att vara bundna till en enda ideologi ^[8]. Just den utvecklingen är en av flera anledningar till att Säpo har svårt att sätta en meningsfull siffra på miljöernas storlek - och en av anledningarna till att myndigheten inte har försökt sedan 2017.