Lokala partiers röstandel har tredubblats i kommunvalen sedan 1970-talet - och gapet mellan stad och landsbygd växer

Under 1970- och 1980-talen var lokala partier en marginell företeelse ^[1]. I sex kommunval i rad höll de sig mellan 1,6 och 2,6 procent av rösterna i landet ^[1]. Sedan kom 1991 års val, då kategorin lyfte till 6,3 procent - men den siffran är missvisande som en trend för lokala partier ^[1]. Nästan hela hoppet förklaras av Ny Demokrati: partiet vann 335 av de 637 mandat som gick till övriga partier detta år, alltså över hälften ^[2][7]. När Ny Demokrati försvann i mitten av 90-talet föll siffran tillbaka - men inte till den gamla nivån ^[1]. Sedan slutet av 90-talet har övriga partier legat stabilt över 4 procent, och sedan 2014 är siffran uppe kring 5-6 procent i tre val i rad ^[1].

Mandaten har följt samma bana. Från runt 200 kommunmandat under hela 70- och 80-talen tog övriga partier 502-606 mandat i varje val från och med 1994, med 571 mandat 2022 ^[2]. Andelen mandat är genomgående lägre än andelen röster - typiskt 4,2-4,6 procent mot 4-5,6 procent röster - eftersom småpartier har svårare att komma över den två- eller treprocentsspärr som gäller i olika kommuner beroende på om kommunen är indelad i valkretsar eller inte ^[1][2].

SCB:s valstatistik redovisar åtta partier för sig - de sju "gamla" riksdagspartierna plus Sverigedemokraterna sedan 1988 ^[1]. Allt annat hamnar i klumpen "övriga partier" ^[1]. Kategorin består i kommunval till största delen av lokala partier - partier som bara ställer upp i en eller några få kommuner. Men den fångar också upp små riksomfattande partier som inte har en egen rad i statistiken, som Ny Demokrati 1991-1994, Piratpartiet på 00-talet och Feministiskt initiativ på 2010-talet ^[1]. Det är därför siffran för hela landet ska tolkas som en övre gräns för de rent lokala partierna. Bortsett från 1991 är avvikelsen liten - Piratpartiet och FI fick tillsammans mindre än en procent i kommunvalen ^[1].

En tidig kartläggning från Uppsala universitet räknade kommuner där lokala partier fanns representerade i fullmäktige: antalet uppgick till 69 kommuner 1982, och steg markant under de följande decennierna ^[4]. Vid valet 2022 fick övriga partier mandat i 135 kommuner - 46 procent av landets 290 kommuner - enligt statsvetare vid Linköpings universitets Centrum för kommunstrategiska studier ^[6].

Använder man SKR:s kommungruppsindelning från 2023 - Storstäder och storstadsnära (huvudgrupp A), Större städer och deras omgivning (B), och Mindre städer eller landsbygd (C) - visar sig ett mönster som ligger dolt bakom rikssnittet ^[3]. Genomsnittet av kommunerna i respektive grupp följer varandra ganska tätt, kring 4-7 procent övriga i valet 2022 ^[1]. Men den siffran döljer att gruppen "landsbygd" innehåller stora extremer.

Bryter man upp klumparna framträder gapet. I gruppen Landsbygdskommuner (SKR:s C8 och C9, tillsammans 56 kommuner) röstade i snitt 10,1 procent på övriga partier 2022 ^[1][3]. På 70-talet var siffran 2,1 procent - alltså en femdubbling ^[1][3]. I de 23 större städerna (B3, mellan 40 000 och 200 000 invånare i största tätorten) låg andelen på blygsamma 3,7 procent 2022, från 0,8 procent 1973 ^[1][3]. Storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö landade på 6,5 procent - upp från 1,3 procent 1973 ^[1].

Siffrorna är ovägda genomsnitt av varje kommuns andel - en liten glesbygdskommun väger alltså lika tungt som en större i snittet ^[1]. Det ger en rättvis bild av "hur den typiska landsbygdskommunen ser ut", men det är inte samma sak som gruppens totala röstandel. Poängen håller ändå: en typisk landsbygdskommun har idag nästan tre gånger så stor andel lokala röster som en typisk större stad - och skillnaden var nästan obefintlig när Palme regerade ^[1][3].

Rikssnittet ger inte rättvisa åt hur dominerande lokala partier blivit i enskilda kommuner. I Hagfors gick 41,9 procent av rösterna till övriga partier 2022 - den högsta siffran i landet ^[1]. Perstorp, Övertorneå, Gislaved och Norberg ligger alla över 30 procent ^[1]. Bland de femton kommuner där kategorin är starkast finns elva landsbygdskommuner eller mindre städer, och bara en storstadsnära kommun: Vaxholm, med 24,6 procent ^[1][3].

Den geografiska lutningen är alltså tydlig. I dessa toppkommuner utgörs "övriga partier" typiskt av lokala listor - Hagforspartiet, Perstorpspartiet, Vaxholmspartiet - även om SCB:s statistik inte namnger dem, eftersom kategorin är summerad ^[1]. Tunga inslag finns i Norrlands inland (Övertorneå, Arjeplog, Jokkmokk, Pajala, Åre) och i mindre bruks- och industriorter (Hagfors, Perstorp, Norberg, Vetlanda).

Forskningen ger flera samverkande förklaringar. Gissur Ó Erlingsson vid Linköpings universitet pekar på partientreprenörer som lämnar ett etablerat parti efter en lokal konflikt och sedan startar en egen lista - ofta med väldigt konkreta lokala frågor som skolnedläggningar, sjukhusfrågor eller vindkraft ^[5]. Han lyfter också en spridningseffekt: sannolikheten att ett nytt lokalt parti bildas ökar om det redan finns lokala partier i grannkommunerna, troligen för att informationen om att det "går att göra" sprids i regionen. Denna effekt är statistiskt påvisad av Nordin och Vikman ^[4].

En tredje förklaring är att förtroendet för etablerade partier har sjunkit under 2010-talet, vilket har öppnat marknaden för alternativ - särskilt i orter där invånarna upplever att rikspolitiken inte förstår deras vardag ^[5]. Vid valet 2022 gick den geografiska klyftan ännu djupare: statsvetarna vid CKS/LiU noterade att skillnaden mellan stad och landsbygd blev tydligare än någonsin ^[6].

Det väcker en självklar följdfråga: konkurrerar lokala partier med Sverigedemokraterna om samma missnöjesväljare på landsbygden? På ytan borde de göra det - båda växer i samma typ av kommuner. Men mönstret är att de växer parallellt, inte istället för varandra: SD gick från 5 till 14,5 procent i kommunvalen mellan 2010 och 2022, samtidigt som övriga partier gick från 4,0 till 5,3 procent ^[1]. Enligt forskningen är förklaringen att lokala partier ofta driver konkreta ortsfrågor (skolan, sjukhuset, en kommundelning) som SD:s nationella profil inte fångar - och att de därför kan hämta väljare från både höger och vänster i den egna kommunen ^[5][6].

Det en läsare inte får missta sig på: rikssnittet på 5,3 procent är sant men trubbigt ^[1]. Det gömmer en tudelad utveckling där lokala partier i praktiken har blivit ett landsbygdsfenomen, samtidigt som de större städerna har varit stabilt trögförändrade ^[1]. Nästa kommunval hålls 2026 ^[1].