Kvinnors lön är 90 procent av mäns 2024 - och kvinnor gör fortfarande mest hemma

Kvinnors lön räknad som andel av mäns lön har stigit från 84 procent 2005 till 90 procent 2024 ^[1]. Skillnaden på 10 procent kallas för det ovägda lönegapet: det är råskillnaden mellan alla kvinnors och alla mäns genomsnittslön, utan hänsyn till att de jobbar i olika yrken, olika sektorer eller olika mycket ^[1].

Medlingsinstitutet räknar också ut ett standardvägt lönegap. Där jämför man kvinnor och män som är lika när det gäller yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid. Det gapet var 8 procent 2005 och är 5 procent 2024 ^[1][2]. Den delen av råskillnaden som försvinner vid standardvägning - alltså det som förklaras av att kvinnor och män jobbar med olika saker och i olika sektorer - har krympt över tid: 8 procentenheter 2005, cirka 5 procentenheter 2024 ^[1][2]. Med andra ord: yrkes- och sektorsfördelningen förklarar mindre av gapet idag än förr, samtidigt som råskillnaden också blivit mindre.

Det ovägda gapet har minskat i stort sett varje år. Det standardvägda gapet minskade snabbt fram till mitten av 10-talet men har därefter i princip stått still på 95 procent sedan 2016 ^[1]. Medlingsinstitutet konstaterar i sin senaste årsrapport - publicerad 2025, avseende löner 2024 - att minskningstakten stagnerat sedan 2019 ^[2].

Bilden ser väldigt olika ut i olika delar av arbetsmarknaden. I kommunerna tjänar kvinnor nästan lika mycket som män - 99 procent 2024, upp från 92 procent 2005 ^[4]. I staten är kvinnors lön 94 procent av mäns (86 procent 2005) och i privat sektor 90 procent (85 procent 2005) ^[5][6].

Störst råskillnad finns i regionerna, där kvinnors lön är 82 procent av mäns ^[7]. Det ser ut som ett dramatiskt gap men beror nästan uteslutande på att läkare - ett höglöneyrke - fortfarande domineras av män, medan sjuksköterskor och undersköterskor är kvinnodominerade. När man standardväger för yrke krymper gapet i regionerna till 4 procent ^[8]. Motsvarande standardvägda gap är bara 1 procent i kommunerna, 4 procent i staten och 6 procent i privat sektor ^[9][10][11].

Medlingsinstitutet förklarar varför kommunerna kommer så nära lika lön: sektorn domineras av välfärdsyrken med sammanpressade löneskalor, kollektivavtal som lämnar lite individuellt utrymme och yrken där både kvinnor och män återfinns i liknande roller ^[2]. En del av utjämningen sedan 2005 beror sannolikt också på att kvinnodominerade yrken som undersköterskor fått större lönepåslag under senare år, samt att andelen högavlönade män i kommunal sektor sjunkit över tid ^[2]. I den privata tjänstemannasektorn - där lönesättningen är mer individuell och bonusar och rörlig lön är vanligare - är det oförklarade gapet störst.

Löneskillnaden är minst för de yngsta och växer med åldern. Enligt SCB:s lönestrukturstatistik var kvinnors lön 94 procent av mäns i åldersgruppen 18-24 år 2022, mot 87 procent i åldrarna 45-54 år ^[12]. I kronor räknat handlar det om cirka 1 500 kronor mindre i månaden för de yngsta kvinnorna - och drygt 6 000 kronor mindre för kvinnor i 45-54-årsåldern ^[12].

Mönstret är känt och Medlingsinstitutet beskriver mekanismerna i sin årsrapport ^[2]: kvinnor tar ut den stora majoriteten av föräldradagarna, missar lönerevisionstillfällen och kliver in i deltid under barnaåren. Just då - i 30-40-årsåldern - accelererar normalt karriären och lönerevisionerna är som störst ^[2]. Skillnaderna som byggs upp där släpar med sig genom resten av arbetslivet.

Mest har gapet krympt bland 35-44-åringarna - från 85 procent 2014 till 90 procent 2022 ^[12]. Det är den grupp där föräldraledigheten idag är mer jämnt fördelad än tidigare. (SCB:s åldersuppdelade lönestatistik publiceras med viss eftersläpning; 2022 är det sista tillgängliga året.) ^[12]

En viktig påminnelse: alla siffror ovan avser timlön eller månadslön för de som jobbar. Räknar man i stället samman hela årsinkomsten från arbete blir gapet större - eftersom kvinnor i högre grad jobbar deltid, en skillnad som Medlingsinstitutet räknar bort när de standardväger, men som en läsare känner igen från lönebeskedet ^[2].

SCB har mätt hur svenskarna använder sin tid tre gånger med jämförbar metod: 1990/91, 2000/01 och 2010/11 ^[3]. En genomsnittlig kvinna i åldern 20-64 år ägnade 4 timmar och 47 minuter om dygnet åt obetalt hemarbete i början av 90-talet ^[3]. Tjugo år senare, 2010/11, var siffran nere i 3 timmar och 44 minuter - en minskning med drygt en timme ^[3].

Männen har knappt förändrat sig alls: 2 timmar 54 minuter 1990/91, 2 timmar 57 minuter 2010/11 - en ökning med tre minuter ^[3]. Det innebär att gapet mellan könen mer än halverades: från 1 timme och 53 minuter till 47 minuter per dygn ^[3]. SCB skriver rakt ut att utjämningen "helt får tillskrivas kvinnornas ändrade beteende" ^[3][13].

Parallellt har kvinnornas betalda förvärvsarbete ökat med en halvtimme per dygn, mäns minskat med drygt en halvtimme ^[3]. Räknar man ihop betalt och obetalt arbete jobbar kvinnor och män i genomsnitt lika mycket - omkring 8 timmar per dygn 2010/11, med ungefär 10 minuters skillnad ^[3].

SCB genomförde en ny tidsanvändningsstudie 2021 (TID2021) ^[14]. Den kan tyvärr inte jämföras rakt av med de tidigare - metoden byttes från detaljerad dagbok till aktivitetsbaserad enkät. SCB skriver själva att timmar och minuter inte går att jämföra direkt mellan 2021 och de äldre undersökningarna ^[14].

Mönstret består dock tydligt. Kvinnor ägnar 84 minuter om dygnet åt matlagning mot männens 61, 54 minuter åt städning mot 34, och 25 minuter åt tvätt mot 12 ^[14]. Männen lägger å sin sida mer tid på underhåll av bostad (18 mot 5 minuter) och fordon (11 mot 2) ^[14]. Även i omsorgen om egna barn är fördelningen skev: kvinnor lägger 23 minuter på tillsyn och 19 på omsorg (matning, påklädning, hygien, läggning) mot männens 12 respektive 10 minuter ^[14].

Medan lönegapet har krympt stadigt fortsätter alltså kvinnor att göra betydligt mer av det osynliga arbetet hemma. De två sakerna hänger ihop: föräldraskap och deltid är just de faktorer som Medlingsinstitutet pekar ut som viktigast för att förklara varför löneskillnaden växer med åldern och varför den oförklarade resten på fem procent inte längre krymper ^[2].

Två invändningar hör hemma i sammanhanget. Den första: standardvägningen tar bort mycket av gapet, men frågan om varför kvinnor och män hamnar i olika yrken från början - och varför yrken som domineras av kvinnor betalar sämre - försvinner inte. Den finns kvar i det ovägda gapet på 10 procent, och det är den skillnaden som slår igenom på lönebeskedet i slutet av månaden ^[1].

Den andra: eftersom SCB bytte metod 2021 finns det ingen fullgod uppföljning av hur mycket obetalt arbete kvinnor och män utför idag ^[14]. Det säkraste vi vet är att gapet halverades mellan 1990 och 2010, drivet av att kvinnor både förvärvsarbetar mer och gör mindre hemma - och att kvinnor 2021 fortfarande gjorde mest av matlagningen, städningen, tvätten och den dagliga omsorgen om barn ^[3][14]. En ny undersökning med den nya metoden behövs för att veta om trenden fortsatt eller stannat av. Statistikchatten har rapporterat de äldre publikationerna som saknade datakällor så att de kan läsas in för framtida sökningar.