Kvinnor är i dag 53 procent av statens anställda - och staten är enda sektorn med jämn könsfördelning bland cheferna

Räknar man alla som arbetar hos en statlig myndighet - poliser, tulltjänstemän, lärare vid universiteten, handläggare på Skatteverket och Försäkringskassan - var 48 procent kvinnor 2005 ^[2]. Kvinnorna gick om männen omkring 2009 och har varit i majoritet varje år sedan dess ^[2]. I maj 2025 uppgav Arbetsgivarverket att 53 procent av 302 625 anställda i staten är kvinnor ^[1].

Ökningen är inte dramatisk år för år, men den är stadig. En förklaring är att staten under de här åren har vuxit på områden med hög andel kvinnor - högskolor, sjuk- och socialförsäkring, migration - samtidigt som andelen högutbildade kvinnor i befolkningen har fortsatt öka ^[6].

Utvecklingen bland cheferna är den mer omvälvande. Arbetsgivarverket har följt andelen kvinnor bland statens chefer i snart tjugo år. När myndigheten själv sammanställde tioårstrenden 2019 var siffran 38 procent 2009 och 44 procent 2018-2019 - en ökning på ungefär 0,6 procentenheter per år ^[3][4]. Uppgången har varit ovanligt jämn i statistik som annars brukar hoppa - och den håller i sig oavsett vilken regering som styrt.

Medlingsinstitutet mäter en delvis annan grupp: alla chefsyrken enligt yrkesklassningen SSYK, inte enbart de med formellt chefsuppdrag i statens BESTA-system. I den statistiken landar staten 2024 på 48 procent kvinnor bland cheferna ^[5]. Hoppet mellan de två serierna är alltså delvis ett definitionsskifte, inte bara verklig ökning - båda visar dock samma trend, uppåt.

Bland myndighetscheferna själva - generaldirektörer, landshövdingar, rektorer och överintendenter - har könsfördelningen legat kring hälften sedan SCB började följa den 2018 ^[7]. Just 2024 och 2025 har den fallit tillbaka: 46,5 procent av samtliga myndighetschefer var kvinnor båda åren, mot 52,0 procent 2023 ^[7]. Bland generaldirektörerna specifikt är nedgången tydligare - 44,5 procent kvinnor 2024 och 42,7 procent 2025, från 52,3 procent 2023 ^[7]. Här handlar det om en liten grupp där enskilda utnämningar syns tydligt i siffran, men två år i följd är för långt för att bara vara slump.

Här skiljer sig staten från resten av arbetsmarknaden. På hela svenska arbetsmarknaden var 41,9 procent av cheferna kvinnor 2024 ^[5]. I privat sektor var det 35,1 procent ^[5]. I kommunerna och regionerna var över 70 procent av cheferna kvinnor ^[5]. Med Medlingsinstitutets tumregel - att 40-60 procent räknas som jämn fördelning - är staten den enda sektorn där varken kvinnor eller män dominerar chefsleden ^[5].

Samma mönster gäller om man tittar på alla anställda, inte bara cheferna: staten ligger nära 50/50, privat sektor är mansdominerad och kommuner och regioner är starkt kvinnodominerade ^[8].

Nationssiffran döljer att enskilda myndigheter kan vara starkt sneda. Den senast publicerade uppdelningen kommer från Arbetsgivarverkets data i mars 2019, som Publikt sammanställde: av 167 myndigheter med minst 50 anställda var 80 kvinnodominerade (mer än 60 procent kvinnor), 77 hade jämn könsfördelning och 10 var mansdominerade ^[9]. Att bara var tionde myndighet hade en manlig övervikt medan nästan hälften hade en kvinnlig är den mest slående siffran i sammanställningen.

De mansdominerade myndigheterna är få men stora. Försvarsmakten hade 80 procent män bland all tjänstgörande personal 2024, och bland yrkesofficerarna var 89 procent män ^[10]. I andra änden finns myndigheter som Diskrimineringsombudsmannen med 81 procent kvinnor 2019 ^[9], Försäkringskassan med 74 procent kvinnor 2024 ^[11] och Migrationsverket med 61 procent kvinnor samma år ^[12].

En nyare aggregerad sammanställning per myndighet finns inte publicerad i text. Interaktiva diagram på Arbetsgivarverkets webbplats visar aktuella siffror per myndighet men publiceras inte som öppen sammanställning. Det innebär att det saknas offentlig statistik för att säga exakt hur många myndigheter som är kvinno- eller mansdominerade just 2025 - även om övriga siffror pekar mot att bilden är ungefär densamma eller något mer kvinnodominerad ^[1].

En omfördelning av jobben har följts av en omfördelning av lönerna. Löneskillnaden mellan kvinnor och män i staten - räknat som skillnaden i genomsnittlig heltidslön - var 7,8 procent 2013 och 4,67 procent 2024 ^[13][14]. När Arbetsgivarverket räknar bort skillnader som beror på yrke, arbetsområde, utbildning och erfarenhet återstår 0,78 procent 2024 ^[13].

Mellan 2019 och 2024 har den nedåtgående kurvan planat ut ^[13]. Arbetsgivarverket förklarar det med att lönesatsningar på polis och försvar - båda mansdominerade områden - har bromsat utjämningen ^[13].

Två mekanismer förklarar det mesta. Den första är utbildning: staten är den arbetsgivare där högskoleexamen är vanligast, och sedan sekelskiftet har fler kvinnor än män tagit ut examen från högskolan ^[6]. När staten rekryterar akademiker rekryterar den från en grupp där kvinnor är i majoritet.

Den andra är verksamhetsmixen. Kommuner och regioner driver vård, skola och omsorg - yrken som historiskt har varit kvinnodominerade. Privat sektor har fortfarande tyngdpunkten i mansdominerade branscher som industri, bygg och transport. Staten ligger däremellan, med en blandning av handläggning, forskning, utbildning, rättsväsende, försvar och infrastruktur - och landar därför nära en genomsnittssiffra som råkar vara jämn.

Det betyder också att staten kan bli mindre jämställd om verksamheten flyttas. Om till exempel försvaret växer snabbare än övriga staten kommer den samlade andelen kvinnor i staten att sjunka, utan att någon enskild myndighet blivit ojämnare.

Två statistikkällor mäter något liknande men inte samma sak. Arbetsgivarverket räknar sina medlemsmyndigheter - i praktiken staten under regeringen - och definierar chef som alla med formellt chefsuppdrag enligt BESTA-klassningen. Medlingsinstitutet räknar chefsyrken enligt yrkeskoden SSYK i lönestrukturstatistiken. Det gör att de två serierna inte är helt jämförbara: en person kan vara chef i AGV:s mening utan att ha en SSYK-chefskod, och tvärtom. Det förklarar också varför MI:s siffra för staten är högre än AGV:s.

Det finns också ett brott i SCB:s tidsserie för anställda 2018-2019 när registret RAMS ersattes av BAS, vilket förklarar det avbrott i kurvan för anställda som syns då ^[2].

"Jämn könsfördelning" enligt Medlingsinstitutet och SCB betyder 40-60 procent - inte 50/50 ^[5]. En arbetsplats med 41 procent kvinnor räknas alltså som jämställd i den här statistiken, även om den ser tydligt mansdominerad ut i en enskild rekrytering ^[5]. Och en myndighet kan vara jämn totalt sett men skev på enskilda nivåer: många kvinnliga handläggare och en mansdominerad ledningsgrupp syns inte i en toppsiffra.

Frågan gäller de senaste tjugo åren. För anställda finns publicerad statistik ända från 2005 ^[2]. För chefer sträcker sig Arbetsgivarverkets tidsserie tillbaka till 2007, och SCB:s specifika statistik över myndighetschefer började först 2018 ^[7] - det äldre bakgrundsläget måste alltså tolkas från punktvisa uppgifter, inte en obruten serie.