Kön för spermadonation spretar från 9 månader i Örebro till över 3 år i Göteborg - och ingen vet hur många donatorer Sverige har

Behandling med donerade spermier sker på två sätt. Vid insemination (IUI-D) förs preparerade spermier in i livmodern vid ägglossningen - en enklare och billigare procedur. Vid provrörsbefruktning (IVF med donerade spermier) tas ägg ut och befruktas i laboratoriet, och embryot återförs sedan. Q-IVF, det nationella kvalitetsregistret, rapporterar de två separat.

Frågan om hur många spermadonatorer Sverige har går faktiskt inte att svara på. Det finns ingen myndighet som samlar in siffran. Socialstyrelsen slutade rapportera assisterad befruktning på nationell nivå efter 2005, Q-IVF registrerar behandlingar men inte donatorer, och Inspektionen för vård och omsorg får in årsrapporter från varje klinik men lägger inte ihop dem ^[7].

Riksdagen konstaterade själv 2024 att "tillförlitliga uppgifter" om väntetider för fertilitetsbehandling helt saknas ^[7]. I december samma år fick Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag att ta fram författningsförslag för ett nationellt register över könscellsdonatorer. Remissen gick ut sommaren 2026 med sista svarsdatum 12 oktober ^[8]. Fram till dess är det här ett område där stora offentliga beslut fattas utan att någon vet hur läget faktiskt ser ut.

Det man ändå kan mäta - antalet behandlingar med donerade spermier - visar en tydlig kurva. I april 2016 gav en lagändring ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning ^[9]. Antalet inseminationer med donerade spermier steg från runt 1 300 startade cykler 2015 till 2 492 år 2019 - en ökning på nära 90 procent på fyra år ^[1][2]. Under pandemiåret 2020 föll siffran till 1 964 ^[10], men återhämtade sig till 2 259 år 2023 ^[1].

Parallellt växte provrörsbefruktningen med donerade spermier ännu snabbare. Från runt 1 000 cykler 2018 nådde man 2 745 cykler 2022, och landade på 2 626 år 2023 - alltså både färska och frysta cykler ^[1][11]. Sammanlagt gjordes cirka 4 900 behandlingar med donerade spermier i Sverige 2023, vilket resulterade i 296 levande födda barn genom enbart insemination ^[1].

Bakom ökningen ligger inte bara lagändringen. Fler samkönade par bildar familj, tekniken har blivit tillförlitligare, och sedan 2019 tillåter lagen dessutom behandling med enbart donerade könsceller ^[9]. Sahlgrenska har uppgett att ensamstående kvinnor utgör en stor andel av kön ^[4] - men någon nationell nedbrytning på patientgrupp publicerar Q-IVF inte. Man kan alltså se att efterfrågan har vuxit snabbare än rekryteringen av donatorer. Det syns tydligast i köerna.

Spermadonation i den offentliga vården sköts vid sju universitetssjukhus: Karolinska, Sahlgrenska, Skånes universitetssjukhus, Akademiska i Uppsala, Universitetssjukhuset Örebro, Universitetssjukhuset Linköping och Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Skillnaderna mellan dem är enorma. Här är en varning som är viktig innan siffrorna: eftersom ingen samlar in väntetiderna centralt kommer uppgifterna nedan från olika år och är inte helt jämförbara. Men mönstret återkommer.

Göteborg och Västra Götaland har konsekvent haft landets längsta köer. Hösten 2021 rapporterade Sahlgrenska en väntetid på minst tre år, med över 700 personer i registret ^[4]. Under våren 2021 tog spermalagret nästan slut helt, och sjukhuset gick ut med en riksomfattande vädjan om nya donatorer ^[4].

Örebro hade samma år den kortaste kön i landet, 6-9 månader ^[4]. Skillnaden mellan Örebro och Göteborg motsvarade ungefär en faktor sex - i samma land, för samma behandling ^[4].

Karolinska Huddinge anger löpande på sin egen webbplats en väntetid på cirka 8 månader till första besök och därefter runt en månad till behandlingsstart ^[12]. Akademiska sjukhuset i Uppsala hade i februari 2019 en väntan på nio månader, en fördubbling mot tidigare år ^[13]. I maj 2024 gick sjukhuset ut och efterlyste utländska spermier eftersom cirka en tredjedel av patienterna behöver en donator med icke-skandinavisk bakgrund som Sverige inte kan förse dem med ^[14].

Region Skåne har historiskt haft kortast köer och tog länge emot patienter från andra regioner, men fick pausa alla behandlingar med donerade spermier under april-juni 2021 på grund av akut brist ^[15].

Hösten 2024 tillkom en ny faktor i Stockholm ^[16]. Region Stockholm ändrade reglerna så att privata kliniker som utför regionfinansierade behandlingar måste beställa spermierna från Karolinska Universitetssjukhuset i stället för direkt från utländska banker ^[16]. Syftet var att bättre kunna kontrollera Socialstyrelsens regel om högst sex familjer per donator ^[17]. Konsekvensen enligt de privata klinikerna: fler transporter, längre väntetider och ökad press på det offentliga systemet.

Ett av få ställen där man faktiskt kan följa utvecklingen numeriskt är Region Stockholm, som redovisat antalet regionfinansierade behandlingar med donerade spermier per år. Där syns tydligt hur lagändringen 2016 slog igenom med några års fördröjning: 231 beviljade behandlingar 2018, 268 året därpå, 385 år 2020 och en topp på 522 år 2021 ^[16].

Sedan har siffran fallit tillbaka - 337 år 2022 och 297 år 2023 ^[16]. Regeländringen 2024 kom först efter nedgången, så den kan inte förklara den ^[16]. Vad som ligger bakom är oklart; Region Stockholm har inte offentligt förklarat mönstret. Två troliga faktorer: pandemi-uppdämt behov 2021 följt av en återgång, och att köhanteringen eller inflödet till kliniker begränsat hur många som slussas in i systemet ^[16].

Sverige, Norge och Finland liknar varandra: alla tre kräver att donatorn ska gå att identifiera senare (barnet har rätt att få veta vem donatorn är när det blir vuxet), och alla tre har donatorbrist. Norge öppnade för ensamstående i juli 2020 och fick samma efterfrågeökning som Sverige ^[18]. Finland rapporterar kronisk brist på spermadonatorer.

Danmark har valt en helt annan väg. Där får donatorn välja mellan att vara anonym eller öppen, ersättningen är högre, och de två privata bankerna Cryos International och European Sperm Bank har byggt globala verksamheter ^[5]. Cryos exporterar till fler än hundra länder ^[5].

Skillnaden i behandlingsvolym är verklig, men den måste räknas per invånare för att bli begriplig. Sverige har 10,5 miljoner invånare, Danmark 5,9 miljoner ^[22]. Q-IVF räknade drygt 24 500 behandlingar i Sverige 2023, alltså cirka 2 300 per miljon invånare ^[1]. Danmark utförde runt 37 000 behandlingar samma år om man räknar både offentliga och privata kliniker - cirka 6 300 per miljon invånare, alltså närmare tre gånger så många per invånare som Sverige ^[19]. Uppgifterna är inte helt jämförbara mellan länderna (räkningen definieras olika), men skillnaden är för stor för att bero enbart på det.

Med öppen tillgång och kortare eller ingen väntetid har Danmark blivit ett resmål för nordiska patienter. Sundhedsdatastyrelsen rapporterar att utländska kvinnor påbörjade 6 715 fertilitetsbehandlingar i Danmark 2022 (en och samma kvinna räknas alltså flera gånger om hon startar mer än en behandling) ^[20]. Danska myndigheter publicerar inte nationalitetsfördelningen, men flera privata kliniker i Köpenhamn - StorkKlinik är den mest kända - marknadsför sig aktivt mot svenska ensamstående och samkönade par. Den svenska donatorbristen har alltså en dansk säkerhetsventil.

En central regelskillnad förklarar mycket: i Sverige säger Socialstyrelsens föreskrifter att en donators sperma får användas till högst sex familjer ^[17]. Regeln är alltså fastställd av myndigheten, inte av riksdagen i lag. I Danmark är gränsen tolv graviditeter nationellt för donatorer rekryterade efter 1 mars 2013 - äldre donatorer får bidra till upp till 25 graviditeter ^[21]. Och för internationell användning gäller andra tak: European Sperm Banks standard är upp till 75 familjer världen över per donator ^[5]. Danmark producerar mer, säljer mer, och har byggt en marknad. Sverige har valt en stramare modell där donatorn är spårbar men färre par kan använda samma donator - och kompletterar den med import när det inte räcker.

Flera faktorer verkar samtidigt. Efterfrågan har ökat kraftigt sedan 2016 ^[9]. Rekryteringen av donatorer är helt lokal utan nationell samordning. Pandemin gjorde det svårare att rekrytera - Sahlgrenska pekade själva på stängda universitetscampus och restriktioner som en huvudorsak till att lagret 2021 var i princip tomt ^[4]. Kravet på att donatorn ska kunna identifieras avskräcker en del - i Danmark visar just erfarenheten att en anonymitetsöppning drar in fler män.

Men det finns också en systemförklaring: ingen resurstilldelning har skalats upp i takt med den utökade målgruppen. När lagen 2016 gav ensamstående rätt till behandling och lagändringen 2019 tillät behandling med enbart donerade könsceller ^[9] växte gruppen som söker sig till klinikerna kraftigt - utan att antalet donatorer, laboratorieplatser eller läkartid följde med. Efterfrågan är helt enkelt större än vad systemet är byggt för.

Ett nationellt register skulle inte i sig lösa köerna, men det skulle för första gången göra dem synliga - och det är en förutsättning för att politiskt kunna prioritera resurser. Socialstyrelsens uppdrag ska slutredovisas efter remissen som stänger 12 oktober 2026 ^[8].