Inget parti har tagit ett riksdagsmandat via 12-procentsregeln sedan spärren infördes 1970

12-procentsregeln är den bakdörr in i riksdagen som ingen har lyckats öppna ^[1][2]. Regeln kom med 1968 års grundlagsreform och gällde första gången 1970 års val - samtidigt som fyraprocentsspärren infördes ^[1]. Poängen var att inte helt utestänga partier med starkt regionalt stöd: den som får minst 12 procent i en enskild valkrets ska delta i fördelningen av just den valkretsens fasta mandat, även utan 4 procent nationellt ^[5]. Regeln gäller bara de 310 fasta valkretsmandaten - inte de 39 utjämningsmandaten ^[5].

Problemet: gränsen är hög. Sedan 1970 har inget parti under 4 procent nationellt kommit i närheten ^[2]. Närmast var Kristen Demokratisk Samling (nuvarande Kristdemokraterna) 1988 - som ställde upp för egen maskin efter valsamverkan med Centerpartiet 1985 ^[2]. Nationellt fick partiet 2,9 procent, men i Jönköpings läns valkrets tog man 10,6 procent ^[2]. Det räckte inte. Först i valet 1991 tog KD ett hopp till 7,1 procent nationellt och kom in i riksdagen på vanligt vis ^[2].

Andra närmast-fall är påfallande långt från 12-procentsstrecket ^[2]. Miljöpartiet 1991, när de föll ur riksdagen med 3,4 procent nationellt, nådde 5,3 procent i sin bästa valkrets (Stockholms kommun) ^[2]. Sverigedemokraterna 2006, med 2,9 procent nationellt, fick 7,1 procent i Skåne läns västra valkrets ^[2]. Ett rent regionalt parti, Norrbottenspartiet, tog cirka 9-10 procent i Norrbottens läns valkrets 2002 utan att ens synas nationellt ^[2]. Ny Demokrati efter valet 1991 var aldrig ens i närheten ^[2]. Även den samlade kategorin "övriga partier" har som mest legat på 11,6 procent i en enda valkrets någon gång under perioden - och då räknat inklusive Ny Demokrati som samma år tog sig in i riksdagen på egen hand ^[2].

Ett återkommande missförstånd handlar om KDS 1985 ^[6]. Partiet fick den 1985 en riksdagsplats (Alf Svensson) - men inte via 12-procentsregeln ^[6]. KDS ställde upp på Centerpartiets lista under den gemensamma beteckningen "Centern", som tillsammans klarade 4-procentsspärren med 12,4 procent ^[6]. Det var en teknisk kringgång av spärren via valsamverkan, inte ett bevis på att 12-procentsregeln fungerar ^[6].

På motsatt kant av samma logik ligger Örebropartiet. Partiet finns bara på Örebro-listorna - i riksdagsvalet 2022 fick de inte en enda röst i länet, eftersom de inte ställer upp där ^[3]. I regionvalet till Region Örebro län samma dag fick de 8 593 röster, motsvarande 4,46 procent, och tog tre mandat i regionfullmäktige ^[3][7]. I Örebro kommun fick de 7 780 röster - 7,92 procent - och fem av kommunfullmäktiges 65 mandat ^[4][7].

Jämförelsen med 2018 visar hur snabbt lokala partier kan växa när de bygger på egen fråga ^[4][7]. Då fick Örebropartiet 1,26 procent i regionvalet och kom inte in (regionvalet har 3-procentsspärr), och 3,01 procent i kommunvalet med två mandat ^[4][7]. På ett val gick partiet från noll till tredje största parti i regionen och femte största i Örebro kommun ^[3][4][7].

Det är precis den asymmetri som frågan handlar om: samma väljare, samma dag, samma vallokal - men olika partier på de tre valsedlarna. Örebropartiets siffror i regionen (4,46 procent) skulle omräknat till riksdagsvalet inte räcka till 4-procentsspärren, och för att alls ta ett riksdagsmandat via 12-procentsregeln skulle de behöva mer än fördubbla röstandelen i länet i just riksdagsvalet ^[3][7].

Längre ut i länet blir skillnaderna mellan valen ännu större. Landsbygdspartiet Oberoende (LPo) ställer upp i både riksdags-, region- och kommunval, men läses av väljarna som något helt annat i de olika valen. I hela Örebro län fick partiet 191 röster i riksdagsvalet 2022 - 0,10 procent ^[8]. I regionvalet: 759 röster, 0,39 procent, inga mandat ^[8]. Men i Nora kommunval samma dag: 978 röster, 14,0 procent, fem mandat av 35 ^[7][8]. I Lindesberg tog LPo två mandat (3,9 procent), i Askersund ett mandat ^[7].

I Nora har lokala partier tagit över en fjärdedel av kommunfullmäktige: LPo:s fem mandat plus Norapartiets tre gör åtta av 35 ^[7]. Norapartiet fick där 8,9 procent (625 röster) 2022 och finns bara i just Nora kommunfullmäktige - noll röster i regionvalet, ingen närvaro alls i riksdagsvalet ^[7][8]. Det egna kommunpartiet fungerar där som det starkaste alternativet till S och M.

Samma mönster syns i länets mindre kommuner. Grythyttelistan fick 248 röster (6,0 procent) och två mandat i Hällefors kommunfullmäktige 2022 - men finns inte alls i region- eller riksdagsvalet ^[7][8]. Framtidspartiet i Lekeberg tog 292 röster (5,2 procent) och två mandat i Lekebergs kommunfullmäktige - också bara i just den valsedeln ^[7][8].

Att samma väljare röstar olika i de tre valen är inte konstigt - systemet är byggt så. Riksdagsvalet handlar om vem som ska styra Sverige och har en hård 4-procentsspärr ^[1]. Regionvalet handlar framför allt om vården i länet och har en lägre 3-procentsspärr ^[5]. Kommunvalet har ingen procentspärr alls: har man tillräckligt många röster i förhållande till fullmäktiges storlek räcker det ^[5].

Det öppnar för en kombination som är typisk för Sverige: väljare som stöttar ett riksdagsparti på en valsedel och en lokal lista på den andra. Det förklarar varför lokala partier kan bli tredje-fjärde största i sitt kommunfullmäktige - som Norapartiet, Grythyttelistan och Framtidspartiet i Lekeberg - utan att synas i den nationella statistiken alls.

Det omvända - att ett litet parti tar sig in i riksdagen via 12-procentsregeln - har alltså aldrig hänt sedan spärren infördes ^[1][2]. Historiskt är tröskeln hög: för att ta ett mandat via 12-procentsregeln i Örebro läns valkrets skulle Örebropartiet behöva mer än fördubbla sin andel från regionvalet, och göra det i just riksdagsvalet ^[1][3]. Ingen har lyckats med det sedan 1970 ^[2].