Fyra partier har tagit sig in i riksdagen sedan 1970 - Örebropartiet har växt till 7,9 procent i Örebro

När enkammarriksdagen infördes 1970 kom också fyraprocentsspärren: ett parti måste få minst 4 procent av rösterna i hela landet - eller minst 12 procent i en enskild valkrets - för att få dela på mandaten ^[1]. På de 16 riksdagsval som hållits sedan dess har fyra partier tagit sig över den spärren för första gången ^[1].

• Miljöpartiet de gröna klev in 1988 med 5,5 procent ^[2].
• Kristdemokraterna (dåvarande KDS) klarade spärren på egna meriter för första gången 1991 med 7,1 procent ^[5].
• Ny demokrati kom in i samma val 1991 med 6,7 procent ^[6].
• Sverigedemokraterna tog sig in 2010 med 5,7 procent ^[8].

Av de fyra finns tre kvar i riksdagen i dag. Ny demokrati försvann efter en enda mandatperiod, och Miljöpartiet åkte tillfälligt ur mellan 1991 och 1994 ^[3][4][7]. Inget helt nytt parti har kommit in sedan Sverigedemokraternas genombrott 2010 - i valen 2014, 2018 och 2022 blev det samma åtta partier i riksdagen ^[8].

Inget parti har heller klarat 12-procentsregeln i en enskild valkrets sedan systemet infördes ^[1]. Det betyder att inget renodlat lokalt parti - varken de småpartier som funnits i enskilda kommuner eller regionala listor - har kommit in i riksdagen den vägen. Alla fyra nykomlingar är nationella partier.

Miljöpartiet grundades 1981 som ett nytt riksparti med miljö- och kärnkraftsfrågor i centrum ^[2]. Efter Tjernobylolyckan 1986 växte partiet snabbt och fick 5,5 procent i riksdagsvalet 1988 - det första gröna partiet i den svenska riksdagen ^[2]. I nästa val, 1991, tappade partiet till 3,4 procent och åkte ur ^[3]. Tre år senare, 1994, kom Miljöpartiet tillbaka med 5,0 procent och har suttit kvar sedan dess ^[4]. Återinträdet 1994 räknas här inte som ett nytt inträde - partiet har bara klarat spärren för första gången en enda gång, 1988 ^[2][4]. Men Miljöpartiet är det enda parti sedan 1970 som lyckats med både utträde och comeback ^[2][3][4].

Kristdemokraterna, som fram till 1996 hette Kristen Demokratisk Samling (KDS), grundades redan 1964 ^[5]. Partiet ställde upp i varje riksdagsval från 1964 utan att klara spärren på egen hand ^[5]. Under mandatperioden 1985-1988 fanns partiet ändå i riksdagen: KDS gjorde valteknisk samverkan med Centerpartiet, och partiledaren Alf Svensson valdes in på en centerlista ^[5]. På egna meriter klarade Kristdemokraterna fyraprocentsspärren först i valet 1991, då partiet fick 7,1 procent och 26 egna mandat ^[5]. Sedan dess har partiet suttit kvar - lägst notering är 4,6 procent 2014 och högst 11,7 procent 1998 ^[5]. Vill man vara strikt är det alltså inte helt givet om KD ska räknas som en "nykomling" 1991 eller som ett gammalt parti som äntligen tog sig över spärren själv ^[5].

Ny demokrati bildades i februari 1991 av företagsledaren Ian Wachtmeister och skivbolagsdirektören Bert Karlsson ^[6]. På drygt ett halvår gick partiet från noll till 6,7 procent och 25 mandat i riksdagsvalet 1991 ^[6]. Det blev en turbulent mandatperiod med interna strider, och i valet 1994 kollapsade stödet till 1,2 procent ^[7]. Partiet lades formellt ner år 2000 ^[7]. Ny demokrati är det enda parti som klarat spärren och sedan försvunnit helt från både riksdagen och den politiska kartan.

Sverigedemokraterna grundades 1988 ur nationalistiska rörelser och ställde upp i sitt första riksdagsval 1988 ^[8]. I flera val låg partiet under en procent - så sent som 1998 fick SD 0,4 procent ^[8]. Sedan följde en stadig uppgång: 1,4 procent 2002, 2,9 procent 2006 och 5,7 procent 2010 - då partiet för första gången klarade spärren ^[8]. Därefter har Sverigedemokraterna dubblat sig i praktiskt taget varje val - 12,9 procent 2014, 17,5 procent 2018 och 20,5 procent 2022, näst största parti efter Socialdemokraterna ^[8].

Två partier som brukar nämnas som nykomlingar i svensk politik under 2000-talet är Junilistan och Piratpartiet. Bägge klarade fyraprocentsspärren - men i EU-parlamentsvalet, inte i riksdagsvalet. Junilistan fick 14,5 procent i EU-valet 2004 men bara 0,41 procent i riksdagsvalet 2006 ^[9]. Piratpartiet fick 7,1 procent i EU-valet 2009 och ett mandat i Europaparlamentet, men bara 0,65 procent i riksdagsvalet 2010 ^[10]. Feministiskt initiativ tog också ett EU-mandat 2014 men nådde som mest 3,1 procent i riksdagsvalet samma år ^[17]. Ingen av dem har suttit i den svenska riksdagen. Skillnaden i utfall beror bland annat på att EU-valen har lägre valdeltagande och att en större del av väljarna där experimenterar med mindre partier.

Örebropartiet är ett lokalt parti med verksamhet i Örebro kommun. Det grundades 2014 av Markus Allard, som fram till december 2013 var distriktsordförande för Ung Vänster och ersättare i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet innan han uteslöts ^[11]. Partiet beskriver sig som lokalfokuserat och svårplacerat på höger-vänsterskalan, med tyngdpunkt på lokala frågor och en kritisk hållning mot etablissemanget i kommunen.

Röststödet i Örebros kommunval har gått åt ett håll i alla tre val partiet ställt upp i - uppåt ^[12][13][14].

• 2014: 1,14 procent (1 050 röster), inget mandat i kommunfullmäktige ^[12].
• 2018: 3,01 procent (2 982 röster), 2 mandat ^[13].
• 2022: 7,92 procent (7 780 röster), 5 mandat ^[14].

Uppgången mellan 2018 och 2022 - nästan fem procentenheter - var den största bland alla partier i Örebros kommunval 2022 ^[14]. I kommunfullmäktige placerade sig partiet som femte största parti efter Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ^[16].

Utanför kommunvalet har partiet gjort ett rejält avtryck bara i ett val: 2022 kom Örebropartiet också in i regionfullmäktige i Region Örebro län med 4,46 procent och 3 mandat - efter att ha legat på 0,45 respektive 1,26 procent i regionvalen 2014 och 2018 ^[15]. Örebropartiet har hittills inte ställt upp i något riksdagsval, men meddelade i oktober 2025 att partiet ska ställa upp i riksdagsvalet 2026 - med ett uttalat mål att klara 12 procent i valkretsen Örebro län ^[15].

En viktig sak att hålla isär: siffrorna ovan är faktiska valresultat i Örebro kommun, inte i hela landet. Kravet för att ett litet parti ska ta ett riksdagsmandat är fyra procent i hela Sverige - eller tolv procent i en enskild valkrets. Det senare har inget parti klarat sedan 1970 ^[1].