204 962 svenskar hämtade ut insulin på recept 2024 - kostnaden för samhället stannar på en miljard

Under 2024 hämtade 204 962 personer ut insulin på recept i Sverige - 86 855 kvinnor och 118 107 män ^[1]. Tio år tidigare, 2014, var motsvarande antal 197 699 personer (84 290 kvinnor och 113 409 män) ^[2]. På ett decennium har alltså gruppen med insulinuttag vuxit med ungefär 7 300 personer, eller 3,7 procent ^[1][2].

Men befolkningen har växt betydligt snabbare än så. Räknar man i stället hur många av 1 000 svenskar som får insulin har siffran gått åt andra hållet: från 20,5 personer per 1 000 invånare 2014 till 19,4 personer per 1 000 invånare 2024 - en minskning med ungefär fem procent ^[1][2]. Toppen nåddes 2017, då drygt 210 000 personer hämtade ut insulin ^[1]. Sedan dess har antalet legat still eller sjunkit svagt trots att befolkningen fortsatt att öka och att fler får diabetes.

Förklaringen finns i ATC-grupp A10B - alla diabetesläkemedel som inte är insulin ^[1]. Där har utvecklingen varit den motsatta. Tabletter som metformin, GLP-1-analoger som Ozempic och Trulicity och SGLT2-hämmare som Jardiance har på tio år mer än fördubblat sin räckvidd i befolkningen ^[1]. Bland män hämtade 74 av 1 000 ut ett sådant läkemedel 2024, mot 37 av 1 000 tio år tidigare ^[1][2].

Det är samma personer men delvis andra piller. Typ 1-diabetiker - som helt saknar egen insulinproduktion - är i princip alltid insulinbehandlade och utgör en relativt stabil grupp på runt 51 600 vuxna enligt Nationella diabetesregistret ^[3]. Typ 2-diabetes är den grupp som växer, och där har behandlingsstrategin skiftat: många når mål på tabletter och GLP-1-analoger utan att behöva insulin, andra får insulin senare i sjukdomsförloppet än förr ^[1][3]. Det är en tolkning som stämmer med de senaste årens riktlinjer, men Socialstyrelsens statistik säger i sig bara vilka läkemedel som skrivs ut - inte varför.

En brasklapp: Socialstyrelsens läkemedelsregister räknar antalet unika personer som fått minst ett uttag av insulin under året, inte hur mycket varje person har använt. En person som får både insulin och tablett räknas därför i båda ATC-grupperna. Värdena för mellanåren är beräknade från antalet insulinanvändare per 1 000 invånare gånger befolkningen - direkta antal finns publicerade för 2014 och 2024 ^[1][2].

Läkemedelsförmånen - alltså det som regionerna betalar för recept - lade 989 miljoner kronor på insulin 2024 ^[1]. Det är i praktiken samma nivå som 2019, då summan var 1 050 miljoner kronor, och som 2020 och 2022 ^[1][4]. Insulinets prislapp för samhället har alltså stått nästan stilla i sex år, och även 2014 låg summan i samma härad: 956 miljoner kronor ^[2]. Räknat per insulinanvändare betalar staten omkring 4 800 kronor per år i förmånskostnad - en nivå som knappt förändrats på tio år, trots att antalet användare först ökade och sedan minskade ^[1][2].

Samtidigt har hela diabetesnotan vuxit kraftigt. Alla diabetesläkemedel tillsammans kostade förmånen 3,68 miljarder kronor 2024 - varav insulin utgjorde 989 miljoner och övriga diabetesläkemedel 2,70 miljarder ^[1]. För bara fyra år sedan, 2020, låg fördelningen ungefär jämnt: 1 028 miljoner för insulin och 1 261 miljoner för övriga ^[4]. Insulinets andel av diabetesförmånen har krympt från runt 45 procent 2020 till 27 procent 2024 ^[1][4].

Det är GLP-1-analoger och SGLT2-hämmare som driver kostnadsökningen ^[1]. Sådana preparat är dyrare per dos än biosimilart insulin, prisförhandlas hårdare av TLV, och används av allt fler patienter - inte bara vid typ 2-diabetes utan även vid övervikt och hjärt-kärlsjukdom ^[5]. Socialstyrelsen prognosticerar i sin senaste rapport att hela diabetesförmånen (A10) närmar sig 4,9 miljarder kronor 2026, medan insulinbiten stannar strax under en miljard ^[5].

Satt i sitt sammanhang är insulin också en jämförelsevis liten post för läkemedelsförmånen som helhet. Insulinets andel av den totala förmånskostnaden på 37,1 miljarder kronor 2024 var 2,7 procent - ned från 4,1 procent 2019 ^[1]. Räknat i förskrivna doser förbrukades 58,3 miljoner definierade dygnsdoser insulin i Sverige 2024 ^[1].

Personer med diabetes betalar ingenting för sitt insulin. Insulin ingår i läkemedelsförmånen med hundra procents subvention - patienten betalar 0 kr i egenavgift, oavsett hur mycket som förskrivs ^[6]. Kostnaden bärs helt av regionen via förmånssystemet ^[6].

Det gäller också de förbrukningsartiklar som behövs för att ta insulinet: insulinpennor, pennkanyler, sprutor och nålar. De är kostnadsfria enligt 19 § i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner, som gör förbrukningsartiklar för att tillföra kroppen ett läkemedel avgiftsfria ^[7]. Också teststickor och blodsockermätare räknas hit. Kontinuerliga glukosmätare (CGM) som Freestyle Libre och Dexcom kan också förskrivas kostnadsfritt, men bara till patienter som uppfyller specifika kriterier - i praktiken främst insulinbehandlade patienter med behov av tätare mätning enligt regionens och TLV:s subventionsregler.

Alla ANDRA diabetesläkemedel omfattas däremot av det vanliga högkostnadsskyddet ^[6]. Metformin, GLP-1-analoger som Ozempic och SGLT2-hämmare som Jardiance kostar patienten pengar tills taket är nått ^[6]. För en 12-månadersperiod som startar 1 juli 2025 eller senare är taket 3 800 kronor - därefter frikort resten av perioden ^[8]. För en period som påbörjades före 1 juli 2025 gäller det äldre systemet, där taket från 1 januari 2026 höjts från 2 900 till 2 950 kronor ^[9]. I bägge fallen betalar patienten fullt pris i början av perioden och får sedan en trappa av rabatter tills frikortet slår in ^[8][9].

För en person med typ 2-diabetes som behandlas med både insulin och Ozempic är alltså insulinet gratis medan Ozempic räknas mot högkostnadsskyddet på vanligt vis ^[6]. För en person med typ 1-diabetes som bara använder insulin plus förbrukningsartiklar är kostnaden noll kronor ^[6][7]. Barn under 18 år får dessutom alla receptbelagda läkemedel kostnadsfritt ^[6].

Antalet personer med insulinuttag kommer från Socialstyrelsens läkemedelsregister, som täcker alla läkemedel som hämtats ut på apotek mot recept. Måttet räknar unika personer - hämtar samma person ut insulin flera gånger under året räknas hen bara en gång. Insulin klassas i ATC-koden A10A, som innehåller både humant insulin och analoger som insulin glargin, insulin aspart och insulin lispro. Alla åldrar ingår, från spädbarn till äldre ^[1].

Förmånskostnaden är det belopp regionen betalar för läkemedel som lämnats ut på apotek inom läkemedelsförmånen, och baseras på apotekens utförsäljningspris minus patientens egenavgift. Eftersom insulin är kostnadsfritt för patienten är förmånskostnaden i praktiken lika med hela apotekskostnaden ^[1].

Statistiken över vem som får insulin fångar inte om personen har typ 1 eller typ 2. Den bilden ges av Nationella diabetesregistret (NDR), som 2024 rapporterade cirka 51 600 vuxna med typ 1-diabetes och 447 000 vuxna med typ 2-diabetes i primärvården ^[3]. NDR täcker uppskattningsvis 83 procent av alla vuxna diabetiker och är därför något lägre än läkemedelsregistret ^[3].